Ensam på Mars av Andy Weir

Den här boken har det viskats om under en tid nu, både i Sverige och utomlands. Jag har hört små utrop av rena kärleksbombningen både här och där. Naturligtvis blev jag nyfiken, även om just genren Science Fiction inte riktigt är något jag brukar läsa. Jag älskar dock Sci-Fi filmer, men det är en annan historia. Och så klart utifall att science fiction böckerna innehåller ohälsosamma mängder med monster, aliens och ond bråd död, då står jag med bokmärket i högsta hugg. För att inte tala om när nyheten kom för denna Arkiv X nörd att nya avsnitt ska spelas in.. I want to believe och allt det där.
Men. Ensam på Mars har inte några elaka aliens. Så för de av er som tänkte låta bli den här boken på grund av de farhågorna kan andas ut och sätta upp den på läslistan omedelbart. För det här är en oerhört spännande och sjukligt fascinerande bok. Jag känner mig helt urlakad när jag läst klart.
I en framtid inte så långt från vår så går en rymdexpedition på Mars fruktansvärt fel. Det som inte får hända, det händer. Astronauten Mark Watney blir svårt skadad i en sandstorm och försvinner ut på den röda planeten mitt framför ögonen på sina kollegor. Mark Watney är död, och resten av besättningsmedlemmarna lämnar honom kvar med tunga hjärtan, och hinner i sista stund fly från Mars upp mot rymdstationen igen. Ett svårt men rätt beslut, det fanns ingen möjlighet att undersöka kroppen under de svåra förhållandena. Det finns bara ett problem med det beslutet. Mark Watney är inte död. Medvetslös, ja. Skadad, ja. Men inte död. Och när han vaknar till sans igen, då är han ensam. Ensam på Mars. Hans kommunikationsutrustning är sönder, så han kan inte meddela varken NASA eller sina kollegor att han överlevt. Tur i oturen, sandstormen som nästan tog hans liv gjorde att de andra astronauterna lämnade kvar den utrustning de bott i och arbetat med. Nu ska den enda människan på Mars lära sig överleva länge nog för att ta sig därifrån. Ifall nu inte någon upptäcker honom, där på den lilla planeten. Men det är inget Mark hoppas på.
Så vad händer då, när man strandsätter en smart botaniker/ingenjör med en MacGyverhjärna och ett outtömligt sinne för humor på Mars? Det blir en hisnande loggbok vi får läsa, där Watney varje dag ställs inför nya utmaningar, där varje steg måste vägas på en guldvåg. Det var länge sen jag bet på naglarna samtidigt när jag läser som jag frustar i skratt över den ensamma astronautens funderingar. Ensam på Mars är så härligt nördig, jag har väl aldrig lärt mig så mycket om rymdvetenskap, livet i rymden och vardagen i korridorerna på NASA. Det är en berättelse om överlevnad och ensamhet. En berättelse om att se guldkanten när allt runt omkring ändå är sotat av svart. En berättelse om hur vi människor ändå allt som oftast sträcker ut en hand för att stötta den som behöver. En berättelse om den mjuka kärna i de flesta av oss, som gör att vi inte låter en sårad ligga kvar bakom oss.
Ensam på Mars är en läsupplevelse, som jag unnar alla. Jag tror att jag inte är ensam om att genom livet då och då stanna upp och snegla mot stjärnorna och det stora himlavalvet runt om oss och fundera på hur det egentligen är där uppe. För de av er som har Instagram, så kan jag varmt rekommendera att följa både rymdstationen ISS samt NASA, de har magnifika bildkonton. En varning för att en allmän ”vad små vi är här på vår pluttplanet” känsla infinner sig kan dock vara på sin plats. Ensam på Mars kommer under senare delen av 2015 som film av Ridley Scott, med Matt Damon i huvudrollen. Den ser jag framemot. Men läs boken först.

/ Malin