I kortromanen ”Stenåkern” behandlar återigen Tove Jansson en egoistisk pappa, med vissa likheter till Muminpappan… Jonas är i övre medelåldern och framställs som en riktigt otrevlig person som slänger stenbumlingar på en stenåker istället för att försonas med sina döttrar eller göra upp med sig själv.
Han arbetar som journalist och skriver vid sidan av en biografi om en person som han fullkomligt avskyr. Arbetet med biografin tynger honom och blir mer och mer till en börda som tycks vara det enda som upptar hans vakna tid. Han fastnar i valet av ord och formuleringar I bakgrunden finns familjen, hans fru knöt samman familjemedlemmarna genom söndagsmiddagar och utflykter, har gått bort. Kvar finns den vresiga och otillgängliga pappan samt de två döttrarna Karin och Maria.
Sommaren är här och döttrarna beslutar sig för att ta med sig sin pappa ut till sommarhuset för en tids vila. Ett försök till att hålla ihop den annars splittrade familjen…
Mycket handlar om det ångestfyllda i att skriva om personen, benämnd som ”Y”, som Jonas föraktar, samt skrivkrampen och tanken av att befinna sig långt ifrån staden och därmed arbetet. Men det intressanta för mig är Jonas roll som fader, en roll han uppenbarligen inte trivs i… Han känner inte sina döttrar och gör inga större anspråk på att lära känna dem. Relationen till deras mamma verkar dessutom varit befriad från kärlek och passion och snarare handlat om ett omhändertagande från fruns håll… Han förblir en butter främling inför dem alla. Det är när Jonas slutligen kommer till insikt om detta som det blir smärtsam läsning…
Tove Jansson skriver återigen på temat självcentrerade pappor (se Muminpappan), ofta upptagna med sitt egna, oförmögna att lyfta blicken och se sin omgivning, kanske med sin egen far, Faffan Jansson i åtanke…
/Sara
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar