Hon hette Jennie av Moa Herngren

När Sara träffar John har hon några trassliga relationer bakom sig, och John verkar vara precis den man hon behöver. Lugn, snäll och trygg. De fäster sig vid varandra direkt och går ganska snabbt fram i sitt förhållande. Det enda smolket i glädjebägaren är att John hade en fru. Hon hette Jennie och hon dog i cancer ett år tidigare. Det blir snart tydligt att John absolut inte har kommit över Jennie, hon finns överallt i lägenheten. Hennes kläder hänger kvar i garderoben och hennes smink står i badrumsskåpet. Johns föräldrar och vänner vårdar också minnet av Jennie, och Sara börjar alltmer undra om det någonsin kommer finnas plats för henne. Hur konkurrerar man med en död kvinna, som dessutom verkar ha varit alltigenom perfekt?

Ja inte gör man då som Sara iallafall! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att hon tar till metoder som känns långt ifrån ok. Jag vill minnas att jag läst någon tidigare bok av Moa Herngren, där det också förekom en kvinnlig huvudperson vars beteende jag hade svårt att förlika mig med eller ens förstå mig på. Förvisso går det att förstå Saras känslor av otillräcklighet, men sättet hon hanterar dem på är det värre med. Sedan är det visserligen inte bara Sara som inte känns rakt igenom trovärdig. Jag har svårt att köpa att ett kompisgäng skulle sitta och prata om hur underbar den förra flickvännen var inför den som tagit hennes plats, oavsett det faktum att det här förstås är en speciell situation. Det hade varit intressant att diskutera bokens karaktärer i en bokcirkel känner jag.

Jag stör mig också på saker som inte hänger ihop under läsningens gång. Till exempel så träffas Sara och John i slutet av mars, men när de har varit tillsammans i flera månader har vi fortfarande inte kommit längre än till april... John berättar också att Jennie dog bara några dagar före sin fyrtioårsdag, för att på följande sida besöka hennes grav där årtalen inte stämmer överens med detta. Småsaker visserligen, men det ökar ju inte känslan av trovärdighet i boken direkt.

Det jag har mest behållning av är helt klart Katarinas kapitel. Katarina är en tvåbarnsmamma som befinner sig i slutskedet av en aggresiv cancersjukdom. Hon driver en blogg där hon berättar om sitt liv, men vi får också ta del av hennes tankar och ångest inför det som ska komma. Det berör verkligen. Tyvärr tycker jag inte att dessa kapitel knyts ihop med resten av berättelsen på något bra sätt. Det var det här med trovärdigheten igen...

/Helen