"Steglitsan" av Donna Tartt

Trettonåriga Theo besöker ett museum i hemstaden New York tillsammans med sin mamma, när en bomb detonerar inne i byggnaden. Theo klarar sig oskadd men upplever några hemska timmar innan han lyckas ta sig ur den kollapsade byggnaden. Han försöker hjälpa en skadad äldre man, som ger honom en ring och en adress att uppsöka. Theo uppfattar också att mannen uppmanar honom att ta med sig tavlan "Steglitsan" som han tidigare tittat på och fascinerats av, och i tumultet rullar han ihop målningen och tar den med sig ut ur det förstörda muséet. Han tar sig förbi avspärrningarna och går hem för att vänta på sin mamma.

Theo väntar hela natten, och på morgonen ringer det på dörren. Där står två socialarbetare, som meddelar att hans mamma omkommit i explosionen. Eftersom Theos pappa något år tidigare gett sig av och lämnat familjen utan ett spår efter sig, får Theo den närmaste tiden efter mammans död bo hos sin bäste väns familj. Detta blir början på ett helt nytt liv för Theo, och en resa under vilken han möter olika platser och människor som på gott och ont kommer få inflytande över hans framtida liv. Målningen följer honom och han har den hela tiden i tankarna, och väntar på det rätta tillfället att plocka fram den.

"Steglitsan" är en storslagen roman, närmast episk, av den sort man inte så ofta får i sina händer. Den är otroligt välskriven och ofta filmisk i sina skildringar av personer och miljöer, som beskrivs så oerhört detaljrikt. Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Johanthan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära". Kanske är det berättelsen om en ung pojke som förlorat en förälder som gör sig påmind, och kanske är det också det fina sätt på vilket pojkens hemstad New York skildras.

Donna Tartt har tidigare skrivit två böcker, "Den hemliga historien" och "Den lille vännen". Läs gärna dessa också, även om de tre romanerna är sinsemellan olika, är de alla mycket läsvärda!

/Åsa