"Det mesta blir aldrig av"

Journalisten Thomas Anderberg gick bort den 17 april 2013 vid 57 års ålder, efter att ha drabbats av en aggressiv tumör i vänstra hjärnhalvan, där centrum för tal och språk sitter. Jag läste först om hans sjukdom i en fin artikel i DN där han själv beskriver hur han hanterat sjukdomen och dess följder. En cancerdiagnos är i sig något fruktansvärt för den som drabbas, men för en person som bokstavligt talat lever för och av sitt språk, tillkommer i detta fall dessutom skräcken för att förlora förmågan att hitta orden och inte längre kunna formulera sig i tal och skrift.

Thomas Anderberg hann inte avsluta sin roman "Det mesta blir aldrig av", men han bad två av sina kollegor på DN att göra det. Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson har förtjänstfullt tagit vid där Anderbergs pråk svek honom, och de har även skrivit ett fint efterord till boken. Linderborg och Bengtsson kallar boken "ett kammarspel utomhus" och det är en bra beskrivning, då boken mestadels utspelar sig mellan ett fåtal personer i schweizisk alpmiljö.

Thomas, en svensk man bosatt i Schweiz får besök av sin brorson Johan som han inte träffat på länge. Samtidigt återvänder Thomas son Marc från en fjällvandring, skadad och utan sitt resesällskap. Thomas och Johan ger sig ut på en gemensam bergsvandring, till synes för att lära känna varandra bättre, men de har också var sin agenda, ett ärende de vill ha uträttat...

Thomas och Johans vandring skildras i korta episoder, där var och en inleds med en kort kursiverad text av Anderberg själv, alla hämtade ur den tidigare nämnda DN-artikeln. Detta gör att berättelsen ständigt rör sig på två plan; i författarens nutid där sjukdomen gör sig påmind, och i den fiktiva alpmiljön i berättelsen. I stort kan man säga att boken handlar om de val man gör i livet - det man väljer och det man väljer bort, vilka följder det kan få, och hur man summerar, värderar och ser tillbaka på ett liv. Boken är läsvärd, men stundtals jobbig då man ständigt tänker på Anderberg och den sjukdom som tog hans liv på ett så grymt sätt...

/Åsa