Livbåten av Charlotte Rogan

Livbåten har blivit en tämligen uppmärksammad ”psykologisk thriller” som förlaget valt att benämna den. Dels har uppmärksamheten berott på en förvånande mogen debut, vilket delvis förklarats av att Rogan skrivit för byrålådan i hela sitt vuxna liv men först nu valt att vilja publiceras. Uppmärksamheten har även hängt ihop med temat för boken, de etiska kval – och val – man har och kan tvingas göra, när omständigheterna är som för huvudkaraktären Grace. Och omständigheterna består i att Grace, som nygift, hamnar i en livbåt när skeppet de färdas i förliser. Året är 1914, Titanic finns i var mans minne, men vad som orsakar Empress Alexandras förlisning höljs i dunkel.

Vilket mycket annat också görs, och därmed blir en del av dramatiken ombord på livbåten som är mer än överfull – 39 personer i en båt byggd för att bära hälften. De trängs, förstås, härdar ut både hunger, törst och rädslor. Men också det psykologiska spelet mellan de överlevande. Men inte alla – somliga väljer att hoppa överbord av fri vilja, andra blir indirekt tvingade till det. Och somliga överlever allt. Vilket har sitt pris – för Charlottes del en rättegång där hon anklagas för mord. Hennes tillbakablickar i form av en dagbok kanske kan bli hennes räddning, och det är den som vi som läsare får följa, från första dagen till den sista.

Speciellt thrilleraktig tycker jag dock inte att boken var, tvärtom väntade jag hela tiden på när dramatiken skulle infinna sig. Den var förvånansvärt lågmäld, odramatisk, och rent av lite segläst kunde jag känna, eftersom bokens tema inbjöd till helt andra förväntningar. Det psykologiska dramat, liksom de etiska dilemman som per automatik borde vara inbyggt i detta, kunde varit av betydligt större karaktär kan jag tycka, eftersom situationen verkligen inbjuder till det. Men, som sagt, kanske hade detta mer med mina förväntningar att göra, än själva slutprodukten. Läsvärd dock, men någon högspänning ska man inte förvänta sig för då blir man nog besviken.

/Tuija