I boken minns Charlie sin pappa och sin uppväxt i Malmö. Charlie och pappan stod varandra nära. Det är underbara minnen av en varmhjärtad och speciell pappa. ”Hela pappa var en handling, ett infall. Ett hjärta och en rörelse”.
På ett föräldramöte utbrister pappan till exempel till en annan far som står inför de andra föräldrarna med öppen gylf: ”Har du varit på tösakalas”?
Boken är en mycket fint och starkt skriven generationsroman. Jag som själv är född ett decennium tidigare än Charlie känner ändå igen en figur som ”Mattant-Hitler” och att man gick till kiosken och fick smågodiset plockat till sig eller att ”fröken” i lågstadiet mycket förnumstigt på första skoldagen sa: ”Alla skolböcker ska slås in med skyddspapper, samtliga kläder namnmärkas och i klassrummen bär vi alltid mockasiner”.
Eftersom jag själv är född och delvis uppvuxen i Malmö talar boken till mig på ett speciellt sätt, jag suger in varenda detalj av miljöskildringen. Jag tror dock inte att det är en förutsättning för att tycka om boken lika mycket som jag gör. Igenkänningsfaktorn är bara en del i läsupplevelsen.
När vi i slutet av boken får ta del av ett brev som Charlie aldrig fick av sin pappa medan han levde förstår vi vikten av försoning. Brevet får också Charlie att ta tag i sin relation med sin egen lille son…livet går, trots allt, vidare.
/Lotta
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar