"Det måste vara här" av Maggie O'Farrell

Maggie O'Farrells sjunde roman är mästerligt skriven. Sällan har jag blivit så trollbunden av en så – till synes – enkel berättelse, i det här fallet om förlorad kärlek, längtan tillbaka till det förlorade och sökande efter försoning. "Det måste vara här" berättar om avstånden mellan oss som kan tyckas omöjliga att överbrygga, och O'Farrell synliggör dessa avstånd genom att låta kapitlens karaktärer befinna sig långt isär, både i tid och rum och i deras vitt skilda upplevelser av samma händelser. De förenas av minnen av det som färgat deras liv, svunna skeenden som de finner svårt att släppa taget om.

Det finns många intressanta bipersoner, alla med distinkta röster och så levande porträtterade att man misstänker att O'Farrell hämtat dem från verkligheten. Men i centrum för berättelsen är huvudkaraktärerna Daniel och Claudette. Lingvisten Daniel, amerikan men nu bosatt långt från all bebyggelse i Irland, får veta att hans första kärlek dog kort efter deras dramatiska uppbrott. Han skuldbelägger sig själv och reser till läraren Todd, hans närmaste vän då Daniel var utbytesstudent, för att få klarhet i hur hon dog och om det var hans fel. Claudette, å sin sida, försöker begrava sitt förflutna som filmstjärna. Med hjälp av sin bror, som längtar efter barn och som bara har en chans till att bli pappa, försvinner hon från allmänhetens blick, börjar ett nytt liv, antar en ny identitet, en frigörelse och ett självförverkligande som kräver enorm styrka. Daniel och Claudette strålar samman och försöker båda bygga nya liv, alltmedan deras barn växer och blir vuxna. Men en del hemligheter kommer upp till ytan och de frågar sig om de någonsin känt varandra, eller sig själva, så väl som de trodde.

Det här är en bok fylld av berättarlust, och O'Farrell är talangfull nog att få läsaren att svepas med i det lekfulla, experimentlystna berättandet, vilket också ger en unikt lustfylld läsning. Boken har karaktärer det är väldigt lätt att fästa sig vid och relatera till, karaktärer som bryter sig loss från begränsande förväntningar, som finner mod i sig själva som de inte visste att de hade, som går från att vara maktlösa statister i livets skådespel till att bli dess författare och huvudpersoner. Det är en berättelse som tar en ut på ett vilt äventyr och man är glad och känner sig lyckligt skattad av att få ha tagit del av det.

/Johan