Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver

Äntligen har Michelle Paver kommit ut med en ny spökhistoria! Eventuellt kan jag ha hjulat av glädje, i alla fall mentalt, när jag fick den här boken i handen. Pavers förra spökhistoria, Evig Natt, som utspelar sig på Arktis under några isande veckor var helt briljant.
Även denna gång använder sig författaren av en av världens farligaste och mest utsatta miljöer. Vi befinner oss vid foten av Kanchenjunga, ett av de farligaste och dödligaste berg som finns på jorden. Det är världens tredje högsta berg efter Mount Everest och K2, och räknas fortfarande som en av de mest svårbestigna. Kanchenjunga omges av mystiska berättelser om demoner som lurar i skuggorna och att det finns en krypande ondska längs dess sluttningar.
Dessa mytomspunna historier tar Michelle Paver till viss del fasta på i sin nya roman. År 1935 ger sig en expedition av från Darjeeling med sikte på Kanchenjungas topp. De följer i spåren efter en annan brittisk expedition som flera år tidigare misslyckades med sitt toppförsök, och bara två medlemmar kom levande ner från berget. Utan att ta lärdom av det som hände så har 1935 års expedition med två tävlingsinriktade bröder i spetsen som mål att stå på bergets topp, oavsett konsekvenserna.
Rätt så snart upptäcker gruppen att de inte är ensamma långt däruppe i vad som ena sekunden är ett vackert glittrande soldränkt naturundervek, för att i nästa sekund vara ett snödränkt helvete på jorden. De borde enligt alla regler som finns vara helt ensamma där. Men det är de inte.
Det här blir en ohyggligt spännande historia med ett isande hårresande crescendo. Ifall man har läst Pavers bok Evig Natt så känner man igen upplägget. Det är en grupp ensamma män som försöker tämja naturens element, men som upptäcker att därute finns saker som ingen naturvetenskap kan förklara. Men varken Evig Natt eller Expedition Kanchenjunga handlar bara om skräck och ond bråd död. Ensamheten och utsattheten är egentligen det tema som båda de här böckerna tar avstamp i. Dels den rent fysiska ensamheten i att du förtvivlat håller i tältduken på bergets sluttning medan resten av expeditionen är borta, men även ensamheten i en grupp där man inte riktigt passar in.
Jag tycker väldigt mycket om Expedition Kanchenjunga, den är både vacker, sorgsen och skrämmande. Det är en bok för stjärnklara kvällar och nätter, när du sitter i din fåtölj med en varm filt över benen. Där kan du tryggt sitta medan din läsning tar dig på en isig resa längs Kanchenjungas olycksbådande sluttningar. För du behöver något tryggt att hålla i när berget ryter åt dig och när någon bryter sig ut från skuggorna och tar sikte på dig.

/ Malin