Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

En av de största kärleksromanerna i vår tid? Kanske inte. Men det är ändå svårt att hålla sig oberörd när Emmy Abrahamson berättar att hennes egen man var hemlös och att det har lett fram till en bok om hur de först möttes. Den gör inte anspråk på att vara självbiografisk, men efter att ha läst några intervjuer med Abrahamson tycks historierna ändå ligga ganska nära varandra.

Den annorlunda kärlekshistorien kändes både aktuell och lockande. En kärlekshistoria som ser förbi alla fördomar och gängse normer, och det är med stor nyfikenhet som jag hugger in i boken.

Huvudpersonen Julia har flyttat från Sverige och försörjer sig som engelskalärare i Wien, trots att hon egentligen drömmer om att bli författare. Dagarna ödslas bort på oinspirerade lektioner, utekvällar med folk som hon egentligen inte tycker om, och det mest tragiska av allt: marknadsundersökningar (!), som får henne att känna sig delaktig och behövd. Allt för att få dagarna att gå, i väntan på det fantastiska livet som aldrig kommer.

Men en dag sätter sig någon ner bredvid henne på en bänk i parken. Det är Ben. Han är smutsig, illaluktande och uppenbart hemlös, men trots att han är allt som Julia inte önskar sig tycks han vara den mest genuina och levande människa hon har mött på länge. Vilket är ett faktum som hon inte kan bortse ifrån. De börjar prata och när han ber henne möta honom vid samma bänk nästa vecka kan hon inte låta bli att gå dit och det blir början till en komplicerad men varm kärlekshistoria.

Boken är skriven med en underfundig humor och partierna som beskriver vardagens tristess dryper av träffsäker ironi. Däremot önskar jag att Abrahamson hade grävt ett lager djupare. Ibland känns romanen lite väl lättsmält och som att hon undviker de tusentals detaljer som paret behöver ta ställning till. Bäst är ändå de partier som återger Julias ensamhet (både i och utanför förhållandet) där man anar att författaren vet vad det innebär att traska gata upp och gata ner utan att hitta några lösningar. Men romanen uppfyller sitt mål. Jag har blivit underhållen och för ett tag känns det som att världen rymmer fler mirakler än man kan tro.

/Alice