Our Souls at Night av Kent Haruf

Häromdagen läste jag den här lilla, finstämda romanen på nätta 179 sidor. Och vilken vacker bok det är, både till utseende och till innehåll! Our Souls at Night blev Kent Harufs sista roman, han gick bort i november förra året, och nu ges alltså hans sista bok ut. Det är dock den första boken jag läser av Haruf, men det blir inte den sista.

Jag har förstått att de flesta av Harufs berättelser utspelar sig i det lilla amerikanska samhället Holt i Colorado, och så även den här. I Holt bor Addie Moore och Louis Water. De bor på samma gata, och har genom åren vinkat på varandra, utbytt några ord på fester och lånat varandra socker och verktyg. Nu är både Addie och Louis till åren komna. Deras partners är sedan ett bra tag tillbaka döda och barnen har flugit sin kos. Det är ett ensamt liv som ålderdomen har erbjudit dem båda. Men det tycker inte Addie att man behöver acceptera, så en kväll knackar hon på Louis dörr. Nätterna är värst säger Addie och frågar den något chockade Louis om han kan tänka sig att spendera dem med henne? Bara prata och sedan sova tillsammans, för att få igen den trygga känslan av en annan människas andetag bredvid i den mörkaste av nätter. Louis funderar ett och två varv, sedan stoppar han ner en pyjamas och tandborste och vandrar över gatan för att i sin tur knacka på Addies dörr. 

Så tar deras historia sin början, deras vänskap, deras kärlek, deras äventyr och deras besvikelser. Med allt det sköra, allt det vackra och allt det som får dagarna att gå. Deras grannar och gubbarna som sitter på stadens diner har sina åsikter och utrycker dem gärna. De nu vuxna barnen har plötsligt en massa att säga och tycka om sina föräldraras liv. Men Addie och Louis för en stilla kamp för att bara få vara lyckliga. Så där lyckliga som vi alla ha rätt att få vara. 

Att skriva om det lilla vardagliga livet är svårt. Svårt, för att frestelsen att brodera ut det till något det inte är alltid finns där. Men Kent Haruf kunde den konsten. Our souls at Night är en fin läsupplevelse, en vacker och ömsint läsning, och jag är ledsen för att den är slut. Det är en roman om livet, så som det är, där det ryms både stora och små katastrofer, kärlek och glädje. När jag nu läser på lite om boken så får jag veta att Haruf skrev den när han var sjuk och hade fått sin dödsdom. Att under sådana omständigheter skriva något så här stillsamt och ömsint, det ger boken ännu en dimension. Alla borde sitta ner med Addie och Louis en stund.

/Malin