Berör mig inte, berör mig av Inger Alfvén

Den nya romanen är hennes tjugoandra i ordningen, och en intressant sådan med mycket reflektioner över livet och det svåra med att leva det. Och att åldras med det. Och att inte få åldras med det.

Vi får följa fem människors livsöden, och inledningsvis Anna Sofias, som är den gemensamma faktorn för de övriga. Anna Sofias berättelse, som framkommer genom de andras, visar på ett ganska tomt och innehållslöst liv, som hon genomlevt barnlös, gift med industrimagnaten Laurence. Hennes sista tio år, mellan femtio och sextio, lever hon parallellt med döden, i sviterna av sin tuffa cancer. Hon har en nära väninna, Bitte, som Laurence i sin ensamhet efter Anna Sofias död lär känna mer, liksom hennes dotter Bea, som han blir minst sagt förtjust i. Problemet är bara att Laurence är över sjuttio (om än inte i sin egen självbild) och Bea en underskön, bortskämd tjugosjuåring som beter sig som en tonårstjej, och har ett kraschat förhållande, liksom halvkraschade skådespelardrömmar i bagaget. Vi får också lära känna Gunnel, en pensionerad bibliotekarie, vars vägar korsas med Anna Sofias, men även Niklas, en ung man som lever i ett gungfly utan dess like tills hans dataspel gör världssuccé. Även han träffar Anna Sofia i ett sent skede i hennes liv, och det mötet blir av avgörande betydelse för honom och för hans vändning i livet.

Dessa fyra människors vägar korsas, i sin tur, av en slump, i Indien. Anna Sofia hade ett delvis indiskt förflutet, och det har viss del i att de hamnar där – dock är det en smula osannolikt att de skulle träffas och lära känna varandra. Den enda som känner till någon som helst koppling till Anna Sofia är Gunnel, som känt igen Laurence från hennes begravning. Och deras dagar i Indien blir både stillastående och dramatiska på en och samma gång…

Det är ett intressant upplägg på romanen, där var och en har fått sitt kapitel – ett läsflöde på ca 50 sidor vardera, där man inte kan sluta läsa förrän man fått veta hur det ska gå för dem. Laurence är en minst sagt osympatisk figur, som dock visar på mänskliga sidor mellan varven trots att han är både inbilsk och en smula maktfullkomlig. Bea känns även hon som tämligen osympatisk, i sin ungdomliga naivitet och bortskämdhet. Niklas vet man knappt vad man ska tycka om – hans livsöde är så speciellt att man inte kan annat än glädjas med honom när han till slut hittar stigar i livet som han vill vandra. Så den enda som blir kvar, som jag genuint känner sympati för, från början till slut, är bibliotekarien Gunnel (!) – hon berör mig på flera olika plan, och verkar vara den enda som levt med fötterna på jorden – kanske inte så konstigt med tanke på författarens eget perspektiv. Men tillsammans är de en intressant mix som plockar fram både det bästa och det sämsta hos varandra. Intressant läsning!

/Tuija