Genreöverskridande författare

Många författare som i huvudsak skriver samtidsrealistiska eller historiska romaner har någon gång skrivit science fiction. Ofta använder de sig av den här genren för att undersöka existentiella och moraliska frågor som berör alla människor, oberoende av kultur eller ideologi. Handlingen må vara förlagd till framtiden eller till en annan värld, men detta är ett grepp för att säga något om oss människor och om vår tid, ibland för att varna om vart vi är på väg, ibland för att kritisera det nutida samhället, men alltid för att avslöja och sanningsenligt spegla det mänskliga villkoret. Här är några exempel på internationellt kända verk av genreöverskridande författare: "Ada or Ardor" (1969) av Vladimir Nabokov, "En överlevares minnen" (1975) av Doris Lessing, "Tjänarinnans berättelse" (1986) av Margaret Atwood, "I de sista tingens land" (1993) av Paul Auster, "Människors barn" (1993) av PD James, "Blindheten" (1995) av José Saramago, "Under skinnet" (2001) av Michel Faber, "Never let me go" (2005) av Kazuo Ishiguro, "Vägen (2006) av Cormac McCarthy och "Stengudarna" (2009) av Jeanette Winterson.

De mest betydelsefulla svenska verken inom science fiction är rymdeposet "Aniara" av Nobelpristagaren Harry Martinson, och dystopin "Kallocain" av Karin Boye. Andra science fiction-verk av etablerade svenska författare är Vilhelm Mobergs "Det Gamla Riket" (1953), Sven Delblancs "Eremitkräftan" (1962), Sven Christer Swahns "Vår man i Nyhavn (1967), Bertil Mårtenssons "Detta är verkligheten" (1968), PC Jersilds "Efter floden" (1982), Jan Guillous "Gudarnas berg" (1990) och  Peter Nilssons "Rymdväktaren" (1996). Ivar Lo-Johanssons framtidsroman "Elektra" (1967) har en särskilt nämnvärd handling: en vetgirig man från nutiden blir nedsövd för att vakna upp år 2070 och ställer i den framtida världen frågor om tekniska framsteg, lycka, Guds existens och döden. Berättelsen drivs framåt av en elektrifierande kärlekshistoria i en tid där revolutionerande fusionskraft gjort nästan allt mänskligt arbete överflödigt. Likt "Hungerspelen" har våldsam idrott blivit en samhällsplikt och gränsen mellan reklam och underhållning har sånär som på suddats ut. Den framtida kvinnan, personifierad av Elektra, beskrivs som transcendent intellektuell, överskridande de jordiska villkoren, oberoende av män, ständigt sökande, mot inre ändlösa fantasisfärer och yttre stjärnsystem.

/Johan