Den moderna arbetarlitteraturen – ett skolexempel

Begreppet ”arbetarlitteratur” är väl för många förknippat med författare som Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och Vilhelm Moberg. Men på senare år har vi sett en ny våg av arbetslivsskildringar från en ny generation författare. Inte sällan är temat förhållanden på arbetsmarknaden som är aktuella i vår tid. Vi har inte längre statare, men vi har olika typer av tillfälliga arbeten med otrygga anställningsförhållanden och med osäker ekonomi som en följd.

Kanske började det med ”Yarden” (2009), Kristian Lundbergs tröstlösa, gråkalla skildring av arbetet i Malmös hamn, där han flyttar och tvättar bilar åt ett bemanningsföretag. Men redan i början av 2000-talet kom en rad besläktade romaner, där arbete och klass utgjorde viktiga faktorer; Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” (2006), Torbjörn Flygts ”Underdog” (2001) och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” (2007) är några exempel.

 De senaste åren har vi även sett mer renodlade skildringar av arbetsliv och arbetsvillkor med exempelvis Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” (2012), Jenny Wrangborgs ”Kallskänken” (2010) och Elise Karlssons ”Linjen” (2015).

 Definitionerna på vad som utmärker arbetarlitteraturen är många, en del utgår från innehållet, en del från författaren och dennes bakgrund, ytterligare andra från de tänkta läsarna. Själv fastnar jag vid definitionen att arbetet är ett huvudtema i boken, och ibland nästan en egen karaktär.

En nyutkommen bok som sällar sig till ovan nämnda skara är Malin Hedins ”Inte gå under” (2015), om arbetsvillkoren för lärare och elever i den svenska gymnasieskolan idag. Mirjam är nyutexaminerad svensklärare, och blir överlycklig när hon får det första jobb hon söker efter examen, som lärare på en certifierad FN-skola. Hon är fylld av energi och goda ansatser, men märker snart av den dystra verkligheten bakom skolans fina fasad. Skolan är privatägd och ingår i ägarens företagskoncern. Det finns inga pengar till varken undervisningsmaterial eller aktiviteter, personalomsättningen är hög och eleverna uppgivna efter många lärarbyten och brutna löften.

Trots det dystra innehållet är det något som gör att läsningen bara flyter på och jag sjunker direkt in i boken. Kanske är det min egen avbrutna lärarbana som gör sig påmind och kanske är det den raka, okomplicerade handlingen som för berättelsen framåt, osentimentalt men oundvikligt. Den samtida arbetarlitteraturen har fått ett värdefullt tillskott, som säger mycket om läget i dagens svenska skola.

/Åsa