Detta är, enligt mig, en bok som har allt. Men som ändå till en början är lite svår att ta till sig, mest på grund av det ungdomliga talspråket tänker jag. Tranströmer-citat och brinnande, insiktsfull samhällskritik blandas med wate fakk, cash, tuben, keff med flera.
Boken är skriven under pseudonym. Det är en ung mans dagbok. Författaren, med svensk mamma och chilensk pappa, upplever ett slags ”mellanförskap”. I det svenska samhället, där han bott hela sitt liv, kan han bli stoppad och förhörd av polis på gatan på grund av sitt utseende för att efter en stund få höra: ”Det är lugnt, du kan gå, du bara såg ut som en blatte”. Eller få beröm för sin vältalighet, också baserat utifrån sitt utseende: -”Vilken bra svenska du har. Så ren.” – ”Jo, jag tackar, jävla sneare. Jag har bara bott här hela mitt fakkin liv” tänker han.
I Chile där han mestadels befinner sig i boken känner han sig trots allt inte riktigt hemma – mest på grund av språket, han talar flytande spanska men ett språk förändras ju och slang och uttal måste underhållas för att vara levande och en del av en människa.
Det är mycket droger och sex i boken, men inte så att det överskuggar engagemanget för människorna och samhället runt omkring honom. Främlingsfientlighet, kvinnoförtryck, vapenexport – får sina rättmätiga slängar i boken!
Drivet, aggressionen och passionen hos författaren och i hans språk går det inte att ta miste på. :
”Min värld brinner och jag kan inte släppa det. Jag kan inte acceptera min verklighet. Jag gråter över de fattiga. Jag gråter över krigen. Över de som sover utan tak. Över de som går hungriga. För att kulor plöjer sönder deras kroppar. Jag gråter över planeten. Över skogarna och haven”.
Och så tiden på marinbasen i Karlskrona! Läs boken – jag tror inte ni blir besvikna. Vilken debutbok!
/Lotta
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar