Om Tranströmers poesi

I torsdags gick Tomas Tranströmer ur tiden, 83 år gammal. Nedan kan du åter läsa BG:s fina inlägg, som vi först publicerade hösten 2011, när det just tillkännagivits att Tranströmer skulle få Nobelpriset i litteratur:

Om poesi är den förtätade textens konst så är Tranströmer ett lysande exempel. Ibland blir varje mening en egen berättelse med både början och slut. Och däremellan oväntade vinklar och metaforer som öppnar sig mot ett försök till en förklaring av vad det innebär att leva. Färdiga svar får man leta efter hos andra.

Jag mötte Tomas Tranströmers poesi första gången på ett litet litet filialbibliotek i Lerum. 25 m2 stort tror jag det var. Men man hade skyltat med diktsamlingen "För levande och döda". Låter intressant tänkte jag. Efter ett halvår hade jag köpt på mig en hyllmeter blandad poesi. Så kan det gå om man läser Tranströmer. Upptäckte också efter den där hyllmetern att inte all poesi har Tranströmers lätta tyngd. Men ofta kan man bli förflyttad till en ny plats där världen känns ovan och spännande men ändå bekant. Pröva.

Var ska man då börja i Tranströmers författarskap? Börja varsomhelst, bli överraskad. Ibland kan det vara bra att låta slumpen bestämma. I synnerhet i ett så jämnt författarskap. Men här kommer två av mina favoriter, båda ur "Det Vilda Torget" från 1983:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden. Perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande


Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldsflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret genom olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

"Minnena ser mig" är också titeln på en kort memoarbok där Tranströmer beskriver sin uppväxt. Också klart läsvärd.

Och till sist en sån där mening som står för sig själv lösryckt ur dikten. Från Vermeer ur "Levande och döda" 1989:

"Det gör ont att gå igenom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt"

/BG