Systrarna Tides sista sommar

…är titeln på Hannah Richells roman om familjehemligheter kring en tragedi. Och det är de tre kvinnorna Tide som omväxlande berättar, i dåtid och i nutid. Och då, det var för tio, tjugo år sedan, när Helen träffade sin man Richard, snabbt blev gravid med Cassie, och kände sig obekväm med Richards föräldrar som bodde ute vid havet någonstans sydost om London i ett jättelikt, gammalt hus. Strax därpå föddes även Dora, och familjen levde sitt ganska vanliga, hektiska barnfamiljsliv i London tills Richards föräldrar plötsligt och oväntat dör. Och för Richard känns det oerhört viktigt att förvalta vidare sina föräldrars ögonsten – huset vid havet. Så trots Helens ovilja river de upp sitt Londonliv och flyttar ut på landet. Barnen vänjer sig ganska snabbt medan Helen sörjer sitt yrkesliv vid universitetet och trampar runt i sin svärmors gamla grejer hela dagarna och känner det som att hennes liv på något vis tagit slut. Dock får de en nystart när en lillebror till flickorna föds och alla lever upp, och ett ganska gott liv för dem alla tar vid, tills plötsligt en sommardag, när Dora är runt tretton och Cassie runt femton, det händer som bara inte får hända. Familjen drabbas av den värsta av katastrofer, och sorg och skuld driver dem isär så till den milda grad att familjen totalsplittras.

Tio år senare är Dora ganska glad och lycklig trots allt, och när hon blir gravid känner hon att hon måste ta tag i det förflutna – helt enkelt ta kontakt med sina familjemedlemmar, om hon ska kunna gå vidare harmoniskt och bilda en egen, ny familj. Hennes gamla är alltför sargad och trasig i sitt nuvarande skick och något måste göras. De måste kunna lätta på sina skuldbördor och gå vidare, men hur? Ju mer de lyfter på locket desto fler skuldbelagda hemligheter kommer fram i ljuset. Går det att försonas med det förflutna, och går det att försonas med varandra? Och hur mycket kan man förlåta för att kunna gå vidare, när det svåraste är att förlåta sig själv…?

Intressant och spännande läsning, även om jag än en gång lyckats få en bok i mina händer som innehåller enorma mängder sorg, skuld och skam. Men det viktigt att inte glömma att katastrofer aldrig väntar borta vid horisonten, dem lever vi parallellt med – det räcker med ett enda litet snedsteg, en ynka liten obetänksamhet, ett litet, litet felaktigt beslut… så blir livet aldrig mer som det var. Huu… lite läskigt är det allt!

/Tuija