Rapport från en skurhink av Maja Ekerlöf

Nu på söndag den 8 mars är det den omdiskuterade Internationella kvinnodagen, huruvida kvinnokamp ska koncentreras på en dag istället för att spridas ut under årets alla dagar lämnar jag osagt... På biblioteken har vi under veckans gång skyltat böcker av Elin Wägner, Moa Martinson och Sonja Åkesson m.fl. Och i tisdags anordnades ett kvinnocafé där Bibi Jonsson talade om den komplicerade kvinnliga vänskapen i ett antal romaner där kvinnor tenderat till att konkurrera ut varandra istället för att förena sig. Men så klart finns det exempel som talar emot det, t ex Elin Wägners "Norrtullsligan" där fyra arbetande kvinnor går samman i tankarna om en mer jämlik arbetssituation.

 1970 utkom Maja Ekerlöfs "Rapport från en skurhink" som skildrar 50-åriga Majas tillvaro som en låglönad städerska som med ekonomiska svårigheter försöker att försörja sina barn och se till deras bästa. Genom dagboksanteckningar får vi följa Majas vardag och hennes tankar kring arbetarens rätt där hon pekar på stora klasskillnader i samhället. Hennes kropp är trött efter ett slitigt arbete där lönen är så pass låg att hon tvingas gå till socialvårdsbyrån. Barnen söker arbeten i olika delar av Sverige där de erbjuds tillfälliga anställningar utan trygghet eller långvarighet. Trots elände och bekymmer är Maja hela tiden solidarisk med andra arbetare och lider med offrena i Israel och Palestina, Vietnamkriget och Koreakriget. Hon hänger med i nyhetsuppdateringarna som ger oss inblick i kapitalismens framfart, hur bilismen ökar och att samhället alltmer liknar ett slit- och slängsamhälle, något som vår huvudperson tar avstånd ifrån. Förrutom arbetsvillkor och politik handlar romanen även om Majas längtan efter något annat, att få vara en egen individ och inte bara en mamma. Hon studerar svenska och engelska på Läroverket, läser böcker av Harry Martinson och är en läs- och kunskapstörstande människa som vill bidra till förändring men hittar inte riktigt orken...

"Rapport från en skurhink" blev Maja Ekerlöfs enda roman. Den fick stor uppmärksamhet på 70-talet, dels för att den vann Rabén och Sjögrens romanpris men framförallt för att det var "den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet" enligt författaren och litteraturkritikern Karl Vennberg, en av många som visar på romanens storhet.

Trots att det har gått 45 år sedan romanen gavs ut så har jämställdsarbetet fortfarande inte gett de resultat som eftersträvats. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor för likvärdigt arbete och sitter på betydligt fler chefspositioner än kvinnor. Fördelningen av hushållssysslor och föräldraskap har luckrats upp alltmer, dock är det fortfarande ovanligt att kvinnor och män delar lika på t ex föräldraledigheten.

"Rapport från en skurhink" är fortfarande aktuell och precis lika viktig nu som på 70-talet.

/Sara