The Paying Guests av Sarah Waters

Jag fullkomligt slukade den senaste boken av Sarah Waters, Främlingen i huset, som kom för några år sedan. Det var nästan så att jag villade bort mig i de miljöer som författaren beskrev, det var som att jag själv smög omkring där i det stora ödsliga huset. Sen fanns det ett rätt så tydligt spökinslag, vilket jag är barnsligt svag för!
Dock är Waters nya bok, The Paying Guests, något helt annat! Även om de mustiga miljöbeskrivningarna känns igen. Boken utspelar sig i London 1922, en stad mellan två krig, en fattig och överbefolkad stad. På gatorna driver före detta soldater omkring, soldater med fysiska och psykiska sår, män som har svårt att hitta arbete. Det är kärva tider, helt enkelt!

Kärvt är det även för Frances Wray och hennes mor Mrs Wray. De bor i ett vackert, stort hus i det fina kvarteret Champion Hill. Pengarna är på väg att ta slut, hemhjälpen har fått lov att gå och Frances skurar själv golven och försöker få mjölken att räcka till. Det finns ingen utväg, de måste annonsera om inneboende till övervåningen för att ha råd att behålla huset.
In på scenen stiger då herrskapet Barber, Lilian och Leonard, ett ungt modernt par. Snart fylls övervåningen i den annars tysta och mörka villan med skratt, musik och rökelse. Lilian och Frances blir oväntat vänner, en vänskap som snart får konsekvenser för hela hushållet. Och berättelsen vrids upp, till en mörk och hotfull historia.

 The Paying Guests är till en början en långsam läsning, och boken är en ren njutning att läsa på engelska. Som jag nämnde innan så är författarens miljöbeskrivningar riktigt fina. Snart vandrar jag runt i huset på Champions Hill, rättar till en spetsduk som hamnat på sned, eller nyper av skott i den lummiga trädgården. Som läsare blir jag lätt invaggad i ett falskt lugn, att allt är som det ska. För att på nästa sida slungas in i något helt annat.

 Det är svårt att definiera boken, men ett relationsdrama med thrillerinslag om jag nu ska sätta en etikett. Jag tyckte mycket om The Paying Guests, den lever kvar i mitt minne, framförallt den just lugna känslan av en dimmig trädgård med trötta humlor blandat med en stickande känsla av olust inför att det kanske kommer att gå illa. Och när jag lägger ifrån mig boken, så har jag hungrat mig igenom de 564 sidorna, och jag är helt uppskruvad.

/ Malin