De oanständiga profeterna i Tibet...

…är titeln på Arto Paasilinnas senaste alster. Och hela historien är precis lika sanslöst befängd som titeln. Den börjar med att två barndomsvänner, varav den ena är en OppfinnarJocke-typ och den andra just blivit arbetslös, får för sig att vilja starta upp en produktion av tekniskt moderna bönekvarnar. För det har det ene av dem just uppfunnit. En bönekvarn som går att tillämpa på alla slags religioner, på alla tänkbara språk – det är bara att programmera in det man vill ha. Och sen kan köparen använda sig av det, för eget bruk, mest passande innehållet. Så de ger sig iväg till Indien för att sondera terrängen för massproduktion och marknadsföring. Sedan drar de vidare i sina ambitioner via Dalai Lama, vidare till Peking för att ta supersnabbtåget över den tibetanska högplatån till Tibets huvudstad Lhasa, med svepskälet att skriva en bok om tågfärden. Väl i Lhasa ogillar kineserna deras dolda agenda med en bönekvarn, så de fängslas i ett gammalt munkkloster, lyckas rymma och vandra sig över Himalaya tillbaka till Indien. Och passar på att skapa en egen religion av bara farten – fri från gudar och profeter. Och väl hemma i Finland igen skapar de en gigantisk pilgrimsplats i norr för utövarna av den nya tron ”Världsalltet” som bygger på att göra goda gärningar… Ja, det är en skröna utan dess like, och gillar man Paasilinnas berättarstil och typ av humor så är detta antagligen ett säkert kort. För det händer rasande mycket. Men det är också egentligen det enda – det bara händer en hel massa. Personligen känner jag mig som en betraktare av en stumfilm eller sittandes med en kikare studerandes ett händelseförlopp på avstånd, utan att egentligen komma nära någon av huvudkaraktärerna. Jag har ett behov av mer kött på benen för att få ut något av en bok, och därför var väl detta kanske inte något för mig, trots att jag blev nyfiken på själva historien som sådan. För den är ju både makalös, sanslös och skruvad, och inte det minsta trovärdig. Vilket ju inte är meningen heller. Men egentligen vet jag inte ens hur rolig jag tycker att den är. Det är bara en vansinnigt massa händelser som staplas på varandra i ett högt skruvat tempo. Och utan någon egentlig knorr, ens på slutet… Men – smaken är ju tackochlov olika, och säkert finns det läsare som njuter mer av Paasilinna än jag.

/Tuija