Den tredje, helt fristående, deckaren med f.d. fängelseprästen Johannes som huvudkaraktär, som dessutom lär vara den sista. Och det kan nog bli bra, det, för jag upplever nog att Ahlstedts Göteborgsdeckare som han skrev tidigare, var bättre på något diffust sätt – jag vet inte om det är, det ibland, en smula naiva uttryckssättet jag stör mig på, som jag inte kan påminna mig ha reagerat alls på, förut. Men själva historierna är det inget fel på, de är skickligt uppbyggda, har många trådar som lyckas bli snyggt ihopknutna på slutet – även om man som läsare länge, länge har svårt att se kopplingarna mellan olika mysterier. Som även denna gång.För här tar sig Johannes an uppgiften som en kvinnlig bekant ber honom om – att försöka luska reda på vad som hänt hennes dotter, som försvann spårlöst för tolv år sedan. Flickan gick bokstavligen upp i rök efter ett restaurangbesök, och har blivit ett nedlagt fall, men mamman vill få ett avslut. Men någon får oförklarligt veta att han börjat rota i fallet, och tipsar honom, märkligt nog, om var hon ligger nedgrävd. Men den som faktiskt ligger nedgrävd är inte alls flickan utan en underhuggare till ”Juggemaffian” , som dessutom var den servitör som meddelade flickan på restaurangen om att hon behövde skynda hem till sin sjuka mamma. Ja, var finns kopplingarna..? Det blir Sören Högströms, men framför allt Fatima Wallinders stora huvudbry, när maffiahistorien bara växer och växer, och det dessutom visar sig att Fatimas fästmans tvillingbror är en internationellt efterlyst krigsförbrytare från Balkan, som tycks vara högsta hönset i hela historien och dessutom är i Sverige, på jakt efter sin bror?
Mycket spännande läsning, som manar till sträckläsning. Kanske lite extra för mig, eftersom varenda buske känns bekant från mina barndomstrakter…
/Tuija
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar