De små prinsarna...

… är verkligen inte vilka små prinsar som helst, som Conor Grennan berättar om i sin biografi med undertiteln – en mans kamp för att hjälpa Nepals förlorade barn tillbaka hem. Det är en helt fantastisk historia om föräldralösa barn, den mest hjärtevärmande historia man bara kan tänka sig, som serveras – det är bara att sluka; jag sträckläser i ett rasande tempo, vill bara få veta hur det går, hela, hela tiden. Och det som berättas är historien om hur den ca 30-årige amerikanen bryter upp från sitt inrutade liv i Europa, för att ge sig ut på en jordenruntresa på ett år. Som ska inledas med 3 månaders volontärarbete på ett barnhem i Nepal. Men barn har han ingen erfarenhet av, inte heller fattigdomen i Asien. Men det blir en vistelse som sätter oerhört djupa spår, och hans förbehållslösa kärlek till de här små föräldralösa prinsarna på barnhemmet Små prinsar, kommer att förändra hans liv fullständigt. För vad han fått klart för sig under den här tiden är att barnen inte alls är föräldralösa, utan föremål för en fruktansvärt cynisk människohandel. De oerhört fattiga föräldrarna i de avlägsnaste av trakter har helt enkelt betalat stora belopp för att deras barn ska räddas undan det maoistiska kriget mot kungen - i tron att barnen skulle få en bättre framtid, med utbildning och näringsrik mat, i Katmandu. Istället har de sålts vidare som slavar eller tjänstefolk, eller helt enkelt dumpats på gatan. Och somliga har alltså lyckats bli omhändertagna av olika organisationer, och framlever sina liv på barnhem istället.

När Conor ska resa vidare lovar han både sig själv och barnen att han ska återvända, vilket han också gör något år senare. Men då har han också lyckats starta upp en verksamhet, som ska utmynna i ett eget barnhem, men framför allt ska han göra sitt yttersta för att försöka hitta de små prinsarnas familjer. Vilket blir ett fullständigt makalöst äventyr i sig, med livet som insats; veckolånga vandringar på de vackraste av platser – världens tak, under Himalayas svindlande höjder.

Det här är en bok som gör mig både varm och lycklig inombords, både över beviset på - i alla fall somliga - människors inneboende godhet, men också över de helt galet underbara små barnen.
Så olika lottade vi ändå är - och hur olika vi hanterar detta. Grennans berättelse gör skillnad, sådana här dokumentationer är viktiga för vidare hjälp till utsatta. Men även om det är en dokumentation i första hand, så är det också en oerhört välskriven och skickligt berättad sådan. Som verkligen förtjänar att läsas av många!

/Tuija