Fjärilseffekten av Karin Alvtegen - en bok om ringar på vattnet...

Titeln syftar till teorin om att en liten händelse på ett ställe, t ex en fjärils vingslag, kan resultera i en stor förändring på en helt annan plats, kanske som en stor orkan. Eller lika gärna: hur händelser i det förflutna påverkar oss i nutid. Och romanen fokuserar på just detta - hur en människas gärningar påverkar så mycket mer än bara det egna livet.

Redan i inledningen får vi veta att en bil av någon anledning har kört rakt in i ett tåg, flera personer omkommer, bland dem bilföraren. Och så hoppar vi tillbaka fem månader i tiden och historien börjar byggas upp. Vi möter tre människor som kommit till en vändpunkt i livet, där händelser fått dem att ifrågasätta livsvalen och vart de är på väg. Det är tre vitt skilda livsöden, men ändå förenade - för allting hänger ihop . I alla tre fallen har uppväxten utgjort fjärilseffekten och påverkat både de val som personerna gjort, och hur de reagerar på sina vändpunkter i livet. Alla tre har svårt att kommunicera med sina närmaste, och allt har sin orsak längre bak i tiden, så även den svåra tågolycka som inleder berättelsen.

Dels berättas historien om Bodil, en kvinna i femtiofemårsåldern, som lider av en obotlig sjukdom och har ungefär ett år kvar att leva. Hon börjar göra upp med sitt liv och hur hon har valt att leva det.

Vi får också följa hennes dotter Victoria, karriäristen som gör allt rätt och alltid presterar, men som inte riktigt får till det med sina förhållanden. Och inte med kommunikationen med sin mor heller, och ännu mindre med sin far som hon totalt släppt kontakten med.

Och så Andreas, arkitekt och tvåbarnsfar med en inrutad vardag, som plötsligt kommer i vägen för en brutal rånare. Och därmed raseras hans tillit till allt och han tillvaro hamnar i gungning.

Alvtegen beskriver så hudnära och bra det här med mänskliga relationer. Våra tillkortakommanden, våra svårigheter att verkligen kommunicera med våra närmaste. Våra rädslor – för att göra fel, välja fel, för att inte våga visa vilka vi egentligen är.

I alla de historiska tillbakablickarna är det så lätt för en utomstående att ifrågasätta hur de kunde fortsätta som de gjorde, varför de inte gjorde något för att stoppa saker i tid – när de faktiskt kunde stoppat en given händelseutveckling. Men samtidigt beskriver Alvtegen så fint det där svåra med att se att något är fel, men inte förmå göra något åt det, då när alternativet känns ännu värre. Som läsare får man ju hela perspektivet, har hela kartan framför sig – till skillnad från omgivningen som inte kan förstå, eftersom de bara ser en liten del av helheten.

Men det är också en roman om döden, och om det oåterkalleliga i det. Och om våra hemligheter som kommer att avslöjas, då när vi inte längre finns kvar för att hålla dem inlåsta. Och om att ta ansvar för sina relationer medan man lever, och för hur man ska bli ihågkommen. Det är stort, och svårt. Men också viktigt. Och riktigt fint skildrat!

/Tuija