Om vintern av Karl Ove Knausgård

Jag letade för ett tag sedan efter nya böcker med tema jul eller vintern, vilket alltid blir populärt runt den här tiden av året av någon outgrundlig anledning. 

 Så snubblade jag över Karl Ove Knausgårds nya roman Om vintern. Och blev lite matt, om jag ska vara helt ärlig, för Knausgård är inte min favorit. Men så förstod jag att det var målningar av Lars Lerin med i boken, och hans konst är sådan så att jag vill bo i hans tavlor. Boken fick följa med hem ändå. Och döm om min förvåning när jag tyckte om det här! Väldigt mycket, till och med.

Om vintern är en roman, men mer en samling betraktelser över årets tre mörkaste månader, december, januari och februari. Knausgård skriver om den gråa vardagen, den flärdfulla helgen och allt där i mellan. Och nu när vi närmar oss jul så kan jag varmt rekommendera texten om julklappar, där de livlösa tingen som vi vuxna ofta jagar oss svettiga efter i leksakshyllorna, och kanske står vi oförstående framför ännu en Monster High docka och undrar vad det är vi köper för meningslös sak. Men så slår vi in den där dockan i glansigt papper, och fortsätter kanske svära tyst över trilskande tejp och snöre som inte lockar sig så fint som vi vill. Fast det fina i kråksången är när den här för oss döda och ointressanta saken får ett helt nytt liv i ett barns värld. Det är ett ömsint kapitel om en gåvas betydelse för någon annan. Även texten om de två tomtande grannarna som går ut och in i varandras hus för att spela bullrig tomte är roligt att läsa. Som två skepp om natten möts de på neutral mark där de inte syns och delar på varsin sup.
Ömsint är även breven som Knausgård skriver boken igenom till sin ofödda dotter. Hon som fortfarande guppar runt i sin mammas mage. De passagerna är riktigt hjärteknipande.
Alla fragment i boken är inte lika bra, men på det stora hela tycker jag att Om vintern är en riktigt fin bok att bläddra i och försvinna bort i en stund när den råa decemberkylan lägger sig som ett sjok över oss. Och Lars Lerins bilder är som vanligt helt makalösa. De lämnar en med ständig längtan efter mer.

/ Malin