It’s a Wonderful Life

“What is it you want, Mary? What do you want? You want the moon?

Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.”

 
Den här underbara repliken var det enda jag var bekant med vad gäller den här filmen. Och förmodligen är jag inte ensam om det. Filmen har undkommit mig många gånger genom årens lopp. It’s a Wonderful Life från 1946 har legat på min ”att se”-lista ett bra tag, och nu i denna juletid stod filmen äntligen på sin tur. Den har ju varit en av de klassiska julfilmerna som man måste ha sett minst en gång, enligt många listor. Jag blev inte besviken, tvärtom – jag blev snarare trollbunden när väl filmen sattes igång. Den börjar på ett lite annorlunda sätt; med två stjärnor på himlen som pratar om att hjälpa George Bailey i en viss tidpunkt i hans liv. Dessa stjärnor är egentligen änglar som vakar över oss, och skickar ned hjälp för att få oss att se på saker och ting från ett annat perspektiv när det behövs. Clarence, en ängel som inte fått sina vingar ännu, har fått just detta i uppdrag.

Vi börjar följa unge George Bailey på ca 10 år, från den dagen han räddade sin bror, Harry, ur en isvak som han olyckligtvis åkte ner i. Enligt änglarna var det just denna händelse som började forma Georges liv. Hans största önskan i livet var att åka och studera och bli arkitekt, men även ut och resa. Tyvärr går ju livet aldrig som man har tänkt sig, så även för George. Efter att hans pappa dog strax innan avfärd, fick han avbryta sina resplaner och ta över ansvaret på sin pappas företag, Buildings and Loans, vid 21 års ålder. Det var mer eller mindre ett krav, annars skulle stadens rikaste bankman, Henry Potter, själv ta över företaget. Man får därefter följa George genom hans liv, alla dess vägskäl, och vi ser sakta men säkert hur hans drömmar kommer allt längre bort. Så även George, då han blir mer och mer frustrerad över varje hinder som kommer upp på hans väg. Och kulmen på det hela blir när en medarbetare på hans företag lyckats slarva bort en insättning på 8,000 dollar. Hans liv raseras totalt.

It’s a wonderful life är en märklig titel på filmen när man väl ser den, men slutklämmen gör det hela desto bättre. Även om det låter som att det är en deprimerande film så är så inte fallet. I själva verket är stämningen väldigt glad och skämtsam, en feel-good film. Man får en skön känsla efter filmen som sitter i ett tag. James Stewart gör en av sina bästa roller i denna film, och man kan inte heller förneka att Donna Reed bär sin del av filmen på sina axlar. Det är en film som ger mycket även när man ser om den, eftersom dess händelserikedom och höga tempo gör att man upptäcker nya saker som man missat tidigare. Och om man inte sett den innan är det definitivt en film att se – särskilt vid den här tiden på året!

Och att hela filmen slutar på Julafton mitt i snöiga Bedford Falls, kunde inte vara bättre, då filmen vann en Oscar för sitt nya sätt att simulera snöfall i en film.

/Helen