En julsaga av Charles Dickens

”Marley var död, för att börja från början. Det råder inte minsta tvivel om den saken. Begravningsattesten var undertecknad av prästen, klockaren, begravningsentreprenören och den närmst sörjande. Scrooge hade undertecknat den, och Scrooges namn var en säkerhet, var han än skrev det. Gubben Marley var lika död som en spik i en dörr.”

Så, mina vänner, börjar en riktig saga om julen! Att Marley är död. Inte sant, det bara andas julefrid och glödgat vin. För mig, så har i alla fall den här klassikern alltid betytt att julen står för dörren, eller kanske till och med närvarande julars ande. Många av er känner så klart till Dickens julsaga, men som med många klassiker så är den värd att läsas om och om igen. Jag har läst den i stort sett varje år, runt jul. Och även fast det är en rätt så mörk och hemsk historia mellan varven (eller kanske just därför) så finns det ingen berättelse om julen som trummar igång julkänslorna hos mig som just En julsaga.
Dagen innan julafton får vi återigen träffa Mr Scrooge, sju år efter att hans affärspartner Marley har gått hädan. Mr Scrooge är ökänd i hela staden, människor tar omvägar för att slippa möta honom på gatan och barn börjar gråta när de hör hans namn. För Scrooge är en elak man. Det finns inget annat sätt att säga det. Han är snål och sur, men framförallt elak. Hans trogna bokhållare, Mr Cratchit, håller på att fröfrysa sig på kontoret eftersom Scrooge tycker att kol är för dyrt. Sin systerson gör han sitt bästa för att skrämma bort och ve de stackare som har fräckheten att be honom om allmosor.
Och julen! Som Mr Scrooge avskyr julen, han hatar den med hela sitt väsen. Denna glittrande högtid som sticker honom i ögonen med sin glädje och i hans tycke slöseri. 

Och denna jul är inget undantag. När Mr Scrooge motvilligt släpper iväg sin bokhållare och surt muttrande går hem, så är han som vanligt på sitt absolut värsta humör. God jul? Humbug!
Men detta år vill ödet annorlunda. När Scrooge ska till att sätta nyckeln i låset till sitt genomfrusna hem (kol är för dyrt, som ni minns), så syns istället Marleys ruttnade ansikte där portklappen borde vara.

Och med det så börjar en himlastormade resa för allas vår surkart. En resa fylld med spöken, tre andar, plågsamma minnen och glada minnen samt en titt i en spegel på en person som Scrooge absolut inte vill vara. 

För man kan tycka vad man vill om julen, stressen över att köttbullarna inte blir klara i tid, julklappshets och snö som inte faller. Men man kan också välja att se julen som en påminnelse om det där som vi borde komma ihåg hela året egentligen. Att ta hand om varandra, vara snälla och le mot den som behöver det. Det kan man tycka borde vara självklart, men det är väl kanske inte alltid det. Så, slå er ner en stund och låt den här sagan ta er vid handen, och låt er som omslutas av en stunds lugn och ro. Jag tror att världen anno 2016 skulle behöva det.

Den här klassikern finns i en rad utgåvor man kan njuta av. Jag brukar alltid läsa varianten med illustrationer av Roberto Innocenti, för hans bilder på en 1800-tals stad är så vackra. Även Robert Ingpen har gjort en magisk utgåva. Vill man endast läsa texten så finns den i nyutgåva av Modernista med ett superläskigt omslag, men den här boken är så klart även en dröm att läsa på sitt originalspråk. Eller varför inte avnjuta den som film? Jim Carrey var väl nästan född att få gestalta Mr Scrooge i Disneys animerade version från 2009. Och till slut vill jag även slå ett slag för ljudboken, där Mr Jul själv, Arne Weise läser En julsaga från oss alla till er alla.

Glad 4:e advent!

/ Malin