Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

En blygsam berättelse som utvecklas till en psykologisk och känslomässig rysare. Läsaren vaggas in i falsk trygghet för att sedan märka att gränserna inte är lika solida som man först trott då Neil Gaiman väver in vardagens lunk i fantasyns magi.

Historien börjar med att vi möter en man som är på väg från en begravning. Men istället för att åka hem till sin syster, där begravningsföljet ska samlas, kör han fel och står plötsligt utanför sitt barndomshem. Väl där översköljs han med minnen och i en flash back förs vi tillbaka till det år då han fyllde sju. Det var året då en gruvarbetare hyrde ett rum i deras hus och sedan tog livet av sig. Då övernaturliga världar kunde nås på andra sidan fältet, och då världens öde helt plötsligt hamnade i händerna på två barn.

Det är en svår berättelse att recensera eftersom det inte är själva handlingen som är bokens styrka, utan Neilmans skicklighet ligger i hur han bygger upp stämningar och i historiens känslomässiga intelligens.

Gruvarbetarens död blir startskottet för ondskan att sippra in i världen och när konstiga saker börjar hända är det endast den sjuåriga pojken och grannarnas dotter som inser vad det är som står på spel. Det märks att Neilman även skriver för barn och unga, eftersom han är väldigt bra på att skildra världen ur deras ögon. Som läsare fångas man i samma maktlöshet som barnen befinner sig i och spänningen varvas med ångest över att inte kunna göra sin röst hörd.

Det är en av de tunnare böckerna på hyllan och blir som en munsbit som försvinner på ett ögonblick. Men det är en väl avvägd berättelse med många nivåer, som levererar betydligt mer än man kan tro.

/Alice