Nödåret av Aki Ollikainen

Nödåret är en tunn liten roman, men sällan har jag läst något så tungt. Inte tungt som att texten är svår att ta sig igenom, utan för att innehållet är svartare än natten. Nödåret är en sorgesaga på blott 144 sidor. Men ack så bra, och ack så viktig! Ibland läser man de där berättelserna som får en att skruva sig som en mask på kroken, men samtidigt så måste man bara läsa klart, för man känner att det i meningarna ryms något så viktigt att det inte får undkomma.
Ollikainens historia utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet i Finland, som resulterade i en desperat hungersnöd som tvingar människor från sina hem och på vandringar genom ett land i kris. Inget finns att äta, och de som redan är fattiga blir än mer utsatta. De färdas söderut, och även för människor i norra Sverige var verkligheten likadan. Över hundratusen människoliv släcktes i svältens grepp.
Bonden Juhani ger all mat till barnen och blir till slut liggande med snö som enda föda. Hans fru, Marja ser bara en utväg och får lämna sin man kvar för att ge sig iväg med de två barnen. Det blir en vandring i sträng vinter och med hungern i magarna som enda sällskap. Och snart inser Marja att de tre bara är en droppe i havet, för utanför varje hus, kyrka och fattighus står redan drivor med tiggande och avmagrade människor.
Det är eländigt. Men bokens bilder spiller över i vår tid, där vi ser människor driva över havet i flykt, på ständig jakt efter ett bättre och drägligare liv, och utanför våra affärer sitter människor och ber om pengar. Ali Ollikainens bok är en påminnelse om en tid vi trott vi lämnat bakom oss. Och till viss del har vi det, men ändå är mycket sig likt. Och under århundranden så har de människor som är längst ner på stegen allra svårast att ta sig upp.
Trots sitt tunga ämne, så är Nödåret vackert skriven i allt det mörka. Och i sista kapitlet anas ett försiktig litet hopp om att det kanske är bättre tider på väg. Och lika mycket som jag förfäras in i själen över Marja och hennes barns resa, lika mycket förundras jag i mitt hjärta över människors drivkraft.
Nödåret är en viktig bok som jag kommer att bära med mig under lång tid, och ett historiskt dokument vars vingslag drar en kall pust över min kind in i vårt moderna samhälle.

/ Malin