”Lasaros tårar”av Henrik Tord

Tord debuterade med deckartrillern "Kum", som utsågs till en av 2012 års bästa deckare av Svenska Dagbladet. Uppföljaren, den mycket fristående, andra delen ”Lasaros tårar”, av Svart Paradis-trilogin är minst lika stark, om inte starkare – den ger nästan magont att läsa! Det är mänskligt mörker på olika nivåer, mänskliga öden på olika plan och olika platser på jorden – men likväl samma mörker som omger människan, när hon inte kan styra sitt öde. Detta är en thriller som tangerar många olika genrer - här finns övernaturliga inslag, smärta och svärta, kärlek och hat, här finns det mesta. Och jag blir oerhört berörd, och ser verkligen fram emot den tredje, avslutande delen Laboon; Vågen som äter människor, som släpps nu i maj. Kan det bli starkare? Ja, handlar den om tsunamin – vilket titeln ger associationer till, så kan det kanske det. Fast på ett annat sätt. För hittills har Tord skrivit om mänsklig ondska i olika former, och jag hoppas han inte gräver fram sådant kring ett katastrofscenario. Men vad vet man – Tord kan det mesta!

Här berättar han i alla fall två parallellhistorier – en om Lorens i Avesta i nutid, och en om missionärsparet Erland och Ingbritt, på 70-talet i nordvästra Thailand. Lorens liv är ett riktigt sorgligt kapitel; han har sedan ungdomsåren levt ensam och utanför, och än i dag – medelålders – är han utstött och hånad av sina plågoandar från ungdomstiden. Men han har lyckats finna kärlek. På nätet. Thailändska Sunee kommer till honom, till Sverige – men hur kunde han i sin naivitet tro att han skulle komma undan blickarna, kommentarerna, skvallret.

I tillbakablickar får vi följa kärleken mellan det barnlösa missionärsparet Erland och Ingbritt – hon ledd av Guds röst och ljus, han tvivlaren som ser djävulens tecken överallt. I en otillgänglig glänta i Thailands djungel försöker de bygga upp sin egen missionsstation, och finner där en dag ett förvildat flickebarn, smutsigt och blodigt, bakbundet vid ett träd. Flickan är som ett vilddjur, men Ingbritt ser henne som Guds gåva eftersom de inga barn fick själva. Erland tvivlar och våndas, och söker barnets ursprung under många år, medan han alltmer kommer att tvivla på sig själv, sin gärning, såväl som deras hopplösa uppdrag i ett gudsförgätet hörn av världen.

I både Avesta och Thailand eskalerar våldet och ondskan, och på Tordskt manér korsas människoödenas vägar – förstås. Det är så oerhört tragiska öden som skildras, det finns så mycket sorg och smärta - men likväl kärlek och hopp. Dock finns här inte mycket utrymme för lyckliga lösningar – för det finns här tyvärr alltför mycket makaber fasa, för mycket mänsklig ondska. Men det är oerhört skickligt skildrat, lämnar ingen oberörd, och sätter djupa spår åtminstone hos mig.

/Tuija