Jag lät dig gå av Clare Mackintosh

Femårige Jakob är på väg hem från skolan en regntung eftermiddag tillsammans med sin mamma. Han håller henne med ett fast grepp i handen och pladdrar för fullt om dagens äventyr. Så är de två nästan precis hemma, det är bara över vägen sen är de inne i värmen. Jakob släpper mammans hand och rusar mot huset, ivrig för att komma in till te och mellanmål. Då händer det som inte får hända, en bil kommer från ingenstans och den kalla plåten träffar mjuk och varm människokropp. Bilen och dess förare smiter bort i regnet och kvar hörs en pojkes sista andetag och en mors förtvivlade skrik. Livet blir aldrig detsamma igen.
Smitningsolyckan hamnar på polisen Ray Stevens stökiga bord, där högarna med brottslighet svämmar över. Till sin hjälp har Ray ett väl sammansvetsat team där den unga och ambitiösa Kate ingår. Tillsammans lyfter de på varenda sten och letar i varje hörn efter förövaren. Men snart står utredningen stilla.
Jenna flyr Bristol, minnena är för smärtsamma och hennes vardag är fylld av svarta sargade sår. I Wales hittar hon en fristad, i ett litet slitet hus precis vid havet försöker hon hitta ett sätt att andas igen. Kanske att livet kan börja om igen, oavsett vad man har varit med om? Men det förflutna hinner som bekant alltid upp människan, hur ivrigt vi än springer mot andra hållet.
Om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag nog att den första delen av den här boken var likt ungefär femhundra andra spänningsberättelser jag läst genom åren. Och jag retade nästan ihjäl mig på Ray Stevens. Ytterligare en manlig polis som dricker för mycket, jobbar för mycket och lämnar frun hemma dagarna i ända. Och så är han klassiskt ”olycklig” i sitt äktenskap och kan inte låta bli att snegla på unga och glada Kate. Vilken supertönt kände jag! Så verkar han rätt dålig på sitt jobb med får jag lov att säga, som den väldiga expert jag inte alls är.
Nåja. I mitten av boken ungefär så trillar vi in i del två. Och nu börjar det hända saker! Då följer vi Jenna i Wales, och helt plötsligt blir det här en väldigt spännande och intressant historia som håller mig vaken om nätterna. Det är en riktig kovändning Mackintosh har vävt in i sin bok, en twist som heter duga. Jag hade inte räknat ut att den var på väg, vilket alltid är fint som läsare, att få en omskakning så där när man rätt så självgott tror att man räknat ut hur det ligger till.
Jag lät dig gå är en bra bok, första delen är som en spänningsroman du läst många gånger förr men om du tröskar dig igenom det så finns det en oslipad pärla som väntar. Dessutom så är naturbilderna från undersköna Wales väldigt fina.
Kanske att jag bara har läst lite för mycket Paula Hawkins, Sharon Bolton och Gillian Flynn på sistone för att vara helt positiv i mitt omdöme? Med det sagt, andra halvan av boken täcker mer än väl upp för det jag tycker svajar i början. Fast Ray Stevens? Nä, inga fler sopiga gubbiga poliser på ett tag nu. Den skivan har vi spelat så många gånger att den repar sig på första låten.

/ Malin