Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent

Den här boken är rätt så långt utanför min läsbekvämlighetszon. Jag läser helst mörka, själsdräpande historier med ond bråd död och allmän hemskhet, eller svindlande dramatiska berättelser där alla är olyckliga i stort sett hela tiden. Det gillar jag! Men ibland så behöver jag bryta det mönstret och läsa något mer lättsamt. Och det här är lättsamt, fast ändå med en rejäl dos allvar och substans.
Mannen som läste på 6.27-tåget handlar om Guylain, som just läser högt varje dag på 6.27-tåget. Varje dag tar han tåget till sitt jobb, ett jobb han fullkomligt avskyr. Guylain är en man som älskar ord och läsandets kraft, men likväl går han vareviga dag till sitt jobb för att knäppa igång den stora Maskinen. Maskinen som glatt tuggar i sig alla böcker som ingen längre vill köpa. Och en gång om dagen när Guylain klättrar ner i maskinens innandöme så räddar han några få sidor som han tar med sig hem. Det är just de sidorna, olika varje dag, som han läser för sina medpassagerare på tåget.

Men så en dag så hittar Guylain ett USB-minne på tåget. Där på finns en bunt med texter skrivna av Julie. Snart så faller Guylain handlöst för Julie. Trots att han aldrig träffat henne, utan bara läst hennes ord. Tillsammans med sina vänner ger sig Guylain ut på jakt efter Julie.
Det här är en fin liten berättelse om ett gäng udda fåglar som trots sin inrutade vardag flyger fritt. För med hjälp av ordets kraft hittar de sina olika sätt att överleva. Runt Guylain finns ett litet nät av människor som verkligen lyfter den här boken. Det är en bok där mycket händer på en gång, men som samtidigt långsamt makar sig framåt. Jag tänker mycket på Amelie från Montmartre när jag läser, och utan att på något sätt veta varför så känns det här väldigt franskt.
Mannen som läste högt på 6.27-tåget är en bok om kärlek, ensamhet, vänskap, mod och hur böcker kan vara de bästa av kamrater. Jag tycker den är hjärtvärmande, utan att för den sakens skull kännas klistrig och rosabubblig. Så, köp er en frasig croissant och värm lite kaffe, slå er ned och låtsas för en stund att ni sitter på en lavendeldoftande balkong i Paris medan ni läser den här boken. Det är ett recept som den här bibliotekarien ordinerer en gråmulen februaridag.

/ Malin