Dagar utan ljus, nätter utan mörker av David Norlin

”Det var nog en oro man kände, men en oro utan verklig udd. Kanske var det som när man som vuxen går in i ett rum utan ljus. På tröskeln kan man ibland känna en ilning av tvekan, en rest från barndomens mörkrädsla som gör sig påmind. Men lika snabbt intalar man sig själv att det inte finns någon verklig anledning att vara rädd. Man fortsätter in i dunklet. ”

Jag har så länge jag kan minnas varit orimligt rädd för ubåtar. Eller mer för att vistas i en ubåt. Det är något med det där trånga utrymmet, sakta glidande djupt ner i mörkret med det ständiga trycket av vatten. Och allt som kan gå fel! De flesta av oss har kanske sett någon eller flera filmer, där vattnet plötsligt forsar in, eller det börjar brinna och besättningen blir ett minne blott. Ännu värre är så klart de olyckor som hänt och händer i vekligheten, som jag bara inte kan låta bli att läsa om. Varför i all världen läser jag då en bok som utspelar sig just på en ubåt? Det undrade jag med, tills jag kom in i den här boken och upptäckte att den var omöjlig att lägga ifrån sig.
I Dagar utan ljus, nätter utan mörker befinner vi oss i ett Sverige likt vår egen vardag, men där vi har utsatts för ett angrepp. Angreppet är vagt, men som läsare förstår jag snart att det har något med kärnvapen att göra. Många människor är borta, många bär på spår under huden som utvecklas till livshotande skador när de blir äldre. Hotet om ett förintande krig är ständigt närvarande. På en atomubåt sitter en man och skriver till en kvinna. De har aldrig träffats, men de är ändå för evigt bundna till varandra. Och djupt därnere i det tysta men ändå så högljudda vattnet blir den här länken till den okända människan allt mannen har. En länk som är svag och opålitlig, och fylld av hemligheter. Trots att ubåten är fylld med andra män, så är tillvaron ändå plågsamt ensam och hotfull. De är på ett hemligt och riskfyllt uppdrag, och är i stort sett avskurna från omvärlden, och även till viss del från varandra.
Den här boken är oerhört fascinerande, med ett språk som fullkomligt förtrollar mig. Norlin beskriver en omvärld som inte alls är någon omöjlighet, vilket gör den extra skrämmande. Och livet på ubåten är så levande, att jag nästan tar lika korta andetag som huvudpersonen för att luften är så tät, och jag hör nästan det ständiga ljudet av vatten som vill komma in i ubåten. Detta är en spännande och otäck berättelse, men även oändligt ömsint. Mannen utan namn skriver mer och mer utlämnat till kvinnan han aldrig träffat, och det blir som att läsa någons allra mest privata tankar. Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en roman fylld av rädsla men även av de skiraste av känslor. Jag rekommenderar den varmt, även om du som jag får kalla kårar längs ryggraden av tanken på atomubåt långt där ute på ett stormigt hav.

/ Malin