”S” av J.J. Abrams och Doug Dorst

Författaren Doug Dorst må ha skrivit huvuddelen av "S", men idén till boken kom från innovatören J.J. Abrams. Det var också Abrams som stod för de mest fängslande idéerna i "Lost", den banbrytande tv-serien han skapade tillsammans med manusförfattaren Damon Lindelof, som delar hans kärlek till mysterier. Abrams lämnade serien i Lindelofs händer efter första säsongen för att ägna sig åt att skapa film och har nu fått äran att ge nytt liv åt den klassiska filmserien "Star Wars", som i Abrams händer återigen ska skina med nya fantasifulla idéer. Trots sitt arbete med den mest inkomstbringande franchisen genom tiderna har Abrams hittat tid över till att skapa den här experimentella romanen, som Svenska Dagbladets Alexandra Borg kallar "verkligt nytänkande". Till formen är boken onekligen säregen, men det påfallande originella är inte bara dess förpackning i en mystisk papplåda full av material man ska läsa parallellt med boken. Även i bokens berättande innehåll finns nytänkande, för Abrams och Dorst är briljanta berättare som bländar med okonventionell dramaturgi. De vet också att en berättelses själ är dess karaktärer, och de får oss verkligen att bry oss om bokens huvudpersoner. Men det mest unika med boken är ändå tveklöst dess strukturella uppbyggnad. För egentligen rör det sig om två berättelser, en roman inuti en roman. Boken ser ut som en gammal biblioteksbok och har även biblioteksstämplar som ger ledtrådar man behöver då man försöker nysta upp mysteriet. Biblioteksboken har titeln "The Ship of Theseus" och är skriven av en mytomspunnen författare vid namn V.M. Straka. I bokens marginaler finns anteckningar skrivna av en ung man och kvinna, Eric och Jennifer, som är besatta av författaren och hans mystiska försvinnande. De lånar om vartannat boken och blir – rörande nog – kära i varandra genom att läsa varandras anteckningar i marginalerna. En unik korrespondens dem emellan växer sålunda fram.

Man kan läsa den här förunderliga boken på två sätt. Antingen läser man den tryckta texten med huvudberättelsen först och går sedan tillbaka och läser det som skrivits för hand i marginalerna, eller så läser man de handskrivna tolkningarna av texten och den växande korrespondensen parallellt med Strakas roman. Jag växlade mellan alternativen, läste först ett kapitel, hoppade sedan tillbaka för att läsa de handskrivna kommentarerna av Eric och Jennifer. Om berättelsen vi tar del av i "The Ship of Theseus" är ett kärleksbrev till den tryckta boken, är berättelsen som växer fram i dess marginaler, då collegestudenterna Jennifer och Eric börjar lära känna varandra, ett kärleksbrev till marginalia. Medan vi läser Strakas bok tillsammans med dem frågar vi oss om det vi vet om en boks författare påverkar hur vi upplever berättelsen författaren försöker få oss att leva oss in i. Jennifer och Eric har teorier inte bara om författarens mystiska försvinnande, utan även om vem Straka egentligen är. Är bokens översättare och Straka i själva verket samma person? Hur mycket av det vi vet om Straka är i så fall påhittat, något översättaren gjort för att skapa en personkult kring författaren för att kunna vara ifred efter att författaren "försvunnit"? "The Ship of Theseus" är en roman om identitet, vad vår identitet består av, vilka beståndsdelar av en personlighet som kan tas bort innan personen ifråga slutar vara det vi tror att han eller hon är. Sökandet efter Strakas identitet kretsar kring samma spännande filosofiska fråga om identitet.

I romanens förord får vi av dess översättare veta att Straka försvunnit under mystiska omständigheter. Mystik finns överallt i den här boken, från dess komposition till dess karaktärer, och taget tillsammans blir det tydligt att romanen har långt mer att erbjuda än bara sin yttre presentation, att den har mer känsla än yta. För i slutändan är det en bok som växt fram av, och kretsar kring, passion. Dess berättelser handlar om ett passionerat sökande efter sanning. Men för att en bok ska stå sig genom tiderna behöver den – förutom karaktärer vi kan sympatisera med och känna själslig släktskap till – en handling som är spännande även om man bara gör en kort summering av den. "The Ship of Theseus" är en sådan berättelse, och här är min korta summering av den: En man som lider av minnesförlust anländer i en stad han inte vet namnet på. Han är våt, som om han nyligen kommit upp ur havet. Det enda han bär med sig är en samling papper han har i sin rockficka, markerade med ett "S" i fin snirklad stil. Han går in i ett värdshus där han möter en hemlighetsfull kvinna, men han blir överfallen av någon han tycker sig känna igen. Medvetslös förs han sedan till en båt som har nitton sjömän vars munnar är igensydda. När mannen når land nästa gång har flera år gått och han dras nu in i en politisk konflikt, hamnar i en demonstration mot en vapenexportör. Åter tillbaka på båten färdas han sedan till platser som ter sig övernaturliga och upplever märkliga sammanträffanden och kusliga händelser, och hela tiden tänker han på kvinnan i värdshuset som verkade ha svaren på allt.

Under resans gång frågar sig den namnlöse huvudpersonen om han någonsin kommer få minnet tillbaka och svar på vem han är, eller om han bara kan vara den han blivit. Huvudpersonens minnesförlust är ett viktigt element i handlingen, då romanens centrala tema om vad eller vem som skapar vår identitet blir mer än bara hypotetiska frågor då huvudpersonen måste lita på vad andra säger att han är för att kunna hitta sig själv. Berättelsen är drömlik, full av svårtydda symboler men som man inte behöver dechiffrera för att man ska uppskatta handlingen. Eric och Jennifer vill dock lösa alla bokens gåtor och tror sig kunna göra det genom att ta reda på så mycket som möjligt om dess författare. Men i deras efterforskningar kommer oväntade sanningar fram, inte bara om Straka, utan även om romanens översättare. Det här är en bok som kräver en hel del av sin läsare, men det är också en bok som sprakar av fantasi och det är en njutning att ta del av berättelsen och alla teorier kring dess mysterier.

/Johan