Jag ger dig solen av Jandy Nelson

En fantastiskt vacker titel, på ett fantastiskt vackert omslag. Till en alldeles sagolikt fantastisk bok. Troligtvis den bästa jag någonsin läst!

Och det är tvillingarna Noah och Jude som den handlar om - så lika och ändå så olika, som omväxlande älskar och hatar varandra, som ställer till livet både för sig själva och för varandra. Det är en historia om konst, så färgstarkt och sprakande som det borde vara omöjligt att kunna förmedla i ord, men också en historia om kärlek; till varandra, till föräldrarna, till potentiella pojkvänner… och inte minst till konsten.

Vi får möta dem i omväxlande kapitel – först berättar Noah om deras tillvaro när de är i trettonårsåldern – han som en udda enstöring som lever sitt liv genom bilderna han skissar både på riktigt och i huvudet, och hon som lever det desto mer intensivt och utåtriktat. I nästa kapitel berättar Jude om hur deras liv ser ut när de är sexton. Som ser totalt annorlunda och uppochnedvänt ut – ingenting är som förut. Deras mamma är död, de pratar inte med varandra, det är Jude som går på konstskolan som var det enda som Noah drömde om – och hon ville ju inte ens! Och Noah har slutat måla.

Och varför det ser ut på detta märkliga vis, vad det är för olika dramatiska saker som har hänt, som har påverkat livet i den riktningen det har tagit, det får vi som läsare sakta ta del av i växelvis kapitel, från trettonårsåldern och framåt.

Det är något alldeles magiskt över den här boken – den är så snyggt och intelligent uppbyggd, är så fantasifull i sitt uttryck, med ett alldeles säreget språk som gör att man förstår precis – inte bara nästan – hur berättaren känner sig. Men den har också en uppfriskande humoristisk ton trots att den handlar om de största svarta hål som kan finnas inuti människor, som mörka hemligheter, förlorad kärlek och oändlig sorg över olika saker. Och det finns så mycket ont och gott i alla människor – det är ingen ände på allt som de ställer till för sig. Och det finns dessutom så många oväntade sidor hos alla inblandade – de förändras framför ens ögon, precis hela tiden… man vet aldrig var man har dem.
Det här är verkligen en bok som går utöver det mesta – sällan har en bok påverkat mig så mycket känslomässigt, berört så djupt. Och jag kan bara gratulera alla som har den här magiska läsupplevelsen framför sig fortfarande.

/Tuija