Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg

Ibland drar jag mig för att läsa böcker som jag har så höga förväntningar på, och som är omskrivna och uppskrivna. Jag är alltid lite rädd att boken inte ska leva upp till dess rykte. Så det var med viss bävan jag gav mig på Sara Stridsbergs bok: Beckomberga – Ode till min familj. Men oj, vad den levererade!

Romanens egentliga huvudperson är mentalsjukhuset Beckomberga. Även när vi i boken färdas någon annanstans, så är det ändå det stora sjukhuset som lurar i bakgrunden. Här i de sjukhusluktande korridorerna och i trädgårdens bleka ljus möter vi Jimmie Darling, patient med tankar om att dränka sig i båda hav och sprit. Läkaren Edvard Winterson rör sig i periferin, med dolda motiv och lockar med nyckeln som släpper ut patienterna. Inger Vogel och andra sidan, lockar med medicin rum och gränser som dundras över. Här finns också Sabina och Paul, kärleken, vansinnet, hatet och rädslan. Till Beckomberga kommer även tonåriga Jackie. Inte som patient, utan för att hälsa på sin trasiga och missbrukande far, Jimmie. Och det är genom Jackie vi lär känna Beckomberga och dess människor.
Beckomberga – Ode till min familj är en mörk berättelse. Människorna vi möter är så sköra och så söndriga. Boken handlar om önskan att hålla den man älskar bredvid sig i ett krampaktigt grepp, när det enda den andra vill är att falla fritt ner i avgrunden. Med det sagt, så är samtidigt romanen otroligt vacker, författaren leker med ljus och natur, så att Beckomberga snart darrar i ett nästan magiskt smutsgult ljus. Och de trasiga människorna får vara just trasiga, precis som de är. Stridsbergs språk är bedövande vackert, hennes ord bränner verkligen.

Länge kommer jag bära Beckomberga- Ode till min familj med mig, vart jag än går.

/ Malin