En droppe i havet av Kirsten Hammann

Ja, det är ju precis just så som välgörenhet till fattiga, krigsdrabbade eller katastrofdrabbade länder kan kännas – vad man än gör, eller skänker, så förändrar det ju ändå ingenting. Men danska Kirsten Hammanns huvudkaraktär Mette tänkte göra något annorlunda, som kryper under huden på folk, så att det inte ska kännas så ynkligt lite, det som man faktiskt bidrar med. Och Mettes eget bidrag till att få fler att känna medkänsla är tanken att skriva en skönlitterär bok om ett elände någonstans. Så hon kontaktar en hjälporganisation för att se om hon kan få lite mer hudnära kött på benen – engagerande närgångna filmer t ex - som ska ge henne inspiration att skriva något utöver det vanliga. För att utsätta sig för att själv resa till drabbade länder, ja där går gränsen för hennes egen bekvämlighet och uppoffring – det vill hon inte. Så en kontakt tar henne till ett hotellrum i Köpenhamns centrum, och där… där blir hon indragen i saker som hon får väldigt svårt att förhålla sig till. Efter några besök på rum 516, där hon inledningsvis tittat på ganska intetsägande filmer, och också klagat över att de inte tillräckligt djupt griper tag och ger henne inspiration, det rummet förvandlas helt plötsligt till något helt annat. Hon får veta att hon kan få ta del av ett hemligt projekt som bedrivs där, nämligen ett extremt högteknologiskt projekt bestående av att man skapar virtuella verkligheter som är så verkliga att de för Mette verkligen blir helt verkliga. Så verkliga att varje gång hon omtumlad kommer hem till sin skeptiske man efter att ha besökt någon fattig by i Afrika, något fattigt barnhem i Rumänien, en soptipp i Indien etc, nästan inte kan tro på det själv. Varje gång hon kliver in genom hotelldörren så kliver hon också in i hetta, stank, människor som rycker och drar i henne, som hon springer ut och köper kundvagnsvis med vatten till, och varje gång till nya platser. Och varje gång är hon lika rädd för att inte hitta rätt dörr ut, tillbaka till hotellkorridoren i Köpenhamn, utan ska bli kvar i hettan och kaoset. Och några gånger är det riktigt nära… Men det är ju inte på riktigt. Eller? Och rätt vad det är står en liten afrikansk, hungrig pojke med henne i korridoren… Vad ska hon göra med honom? Och hur ska hon kunna se till att han hamnar tillbaka, därifrån han kom – varje dag är ju en ny plats… Och när en hel liten familj, på hennes initiativ, ska byta plats/liv med henne i två dygn – för det är så långt hennes solidaritet kan utsträcka sig till (hon vill ju för allt i världen inte utsätta sin egen lilla dyrbara dotter för alltför mycket elände) – ja då tar det nästan en ände med förskräckelse, både för den afrikanska familjen, och hennes egen.

En märklig bok, om en märklig teknologi, där vi ännu inte är.. men snart?

/Tuija