Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Den senaste Jonathan Tropper-boken är en tragikomisk, sorglig, lite patetisk, men ändå läsvärd liten historia. Gissningsvis är det ett upplägg som genomsyrar fler av hans böcker, men eftersom jag inte läst någon tidigare, så låter jag det vara osagt. Boken handlar i alla fall om Silver, en frånskild, ledsen, ensam figur, där sorgen över ett liv som inte längre finns förlamar honom. Han bor på ett lägenhetshotell nedlusat med medelålders män i samma livssituation, och dessa gubbsjuka loosers blir hans närmaste umgänge och familj. Som ung var han en firad trummis och rockstjärna, och vad som egentligen gick snett i hans liv, det vet han inte ens själv. Och plötsligt en dag får han en liten stroke. Som påvisar ett mycket allvarligare problem, nämligen att hans aorta håller på att brista, och måste opereras omedelbart. Annars dör han. Och vem ska operera, om inte mannen som hans exfru just ska gifta sig med. Men han vill inte bli opererad – han vill egentligen inte dö, men han vill inte heller leva. I alla fall inte det liv som blivit hans liv. Så han vägrar. En komplikation som kompliceras ytterligare av att hans tonåriga dotter oväntat just vänt sig till honom för att hon är gravid. En komplikation som kompliceras ytterligare av att hans hjärna plötsligt funkar på ett för honom obegripligt vis – det han tänker (tror att han tänker), det säger han högt, utan att märka det förrän det redan är sagt… Vilket ställer till både det ena och det andra…

Det kan kännas ganska lättviktigt och ytligt ,och väldigt amerikanskt, både innehållsmässigt och storymässigt – men det är att dra lite förhastade slutsatser. Det finns ett känslomässigt djup långt bakom den gubbsjuka fasaden, som blir djupare allt eftersom boken lider. Silvers förhållande till sin dotter, hans egen judiska familjs förhållande till honom, och hans eget sorgliga förhållningssätt gentemot allt han lyckas ställa till med – ja, ska man skratta eller gråta. Men där finns en tanke, eller snarare flera, och mycket sorg, bakom mycket, i den här lite manliga motsvarigheten till chic lit-genren… För de är ju inte hälften så unga som de skulle önska, och som de borde vara, för att boken skulle hamna i lad lit-facket! Men den småhumoristiska tonen ligger ungefär på samma nivå…

/Tuija