Tim Farnsworth lider av en mycket speciell åkomma. Han kan helt plötsligt, utan förvarning, resa sig upp och vandra iväg. Han vandrar långa stycken utan att kunna styra över sig själv, ända tills kroppen inte orkar mer och han däckar i någon snödriva eller i bästa fall på en parkbänk. När han vaknar ringer han sin hustru, Jane, som får komma och hämta honom.
När boken börjar har Tim precis fått ett återfall. Vi får veta att han har lidit av det här i perioder tidigare men varit fri från det i några år. Men nu är det alltså tillbaka. Det är många jobbiga situationer vi får följa Tim genom. På något sätt så glömmer jag bort det orealistiska med sjukdomen och alltihop känns väldigt äkta och gripande. Både Tim och hans familj får utstå mycket på grund av detta, och man lider verkligen med dem.
Boken utspelar sig under många år, och ibland har det gått en lång tid när ett nytt stycke börjar. Jag störs inte av detta faktiskt, och när jag börjar närma mig slutet förstår jag varför författaren har valt att låta hela Tims liv skildras. De sista sidorna är något av det bästa jag har läst, ett stycke som jag läser om flera gånger.
/Helen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar