Skrämmande framtidsskildring

Hela november har vi månadstema "Universum" på biblioteket, och det märks på olika sätt; genom utställningar, boktips, arrangemang med mera. Igår fick ni ju fina tips på faktaböcker av Katarina, och idag tänkte jag fortsätta på temat genom att presentera en klassisk roman, som vi också pratade om på senaste Café Bokstugan under rubriken "Science fiction - mer än bara rymdäventyr".

Kallocain gavs ut 1940, och är en av Karin Boyes få romaner. Det är en framtidsskildring som enligt Boye själv utspelar sig ”i mitten av nästa århundrade”, det vill säga troligen på 2050-talet. I Världsstaten kontrollerar staten människornas liv fullständigt, ur alla aspekter. Alla bär samma uniform, alla bor i likadana lägenheter under jorden och man förflyttar sig med hjälp av tunnelbana. Varje hem har ett polisöga och ett polisöra som ser och hör allt som sägs. Det finns dessutom ett hembiträde som har som uppgift att rapportera till staten. Människan är som en robot som styrs av staten.

Leo Kall är kemist. Han har uppfunnit en sanningsdrog som han döper till Kallocain. Den som får drogen kan inte ljuga utan måste svara ärligt på alla frågor. I början är Leo Kall en trogen medborgare i Världsstaten, som gör sin plikt och är stolt över att ha uppfunnit något som gynnar staten. När det visar sig hur Kallocainet ska användas, då börjar Leo Kall tvivla på sin uppfinning och han börjar också ifrågasätta Världsstaten och allt den står för, och det visar sig att han inte är ensam om detta.

Kallocain skrevs 1940. Man kan ju tänka sig att det just då fanns en rädsla för den totalitära staten, med Nazityskland och Sovjetunionen på nära håll. Det otäcka med boken är inte bara kontrollsamhället den beskriver, utan också att varje enskild person inte har något värde i sig, utan bara är en kugge i Världsstatens stora maskineri. Alla är utbytbara, ingen är unik. Kallocain är en skrämmande framtidsskildring, som också har inspirerat andra författare. Om du inte redan har läst den - gör det!

/Åsa