I Stengudarna får vi följa Billie och Spike i olika skepnader, i olika tidevarv och på olika planeter. I den första historien är vi på planeten Orbus – högt teknologiskt utvecklad med Robo Sapiens, mänskliga robotar, som det allra senaste i utvecklingen. Människorna på Orbus är alla genetiskt tillfixade – alla lika unga, alla lika vackra. Men Orbus befolkning är på väg att förinta sig själva. Miljöförstöringen börjar göra planeten obeboelig – polarisarna smälter, öknarna breder ut sig och i princip ingen skog finns kvar. Centralmakten letar efter en lösning och finner den i en ny planet – Planeten Blå – som ser ut att ha nästintill perfekta förutsättningar för mänskligt liv, bara det inte var för dinosaurierna... Man börjar förbereda för massflytt och en expedition sänds ut till planeten för att rekognosera. Med på expeditionen finns Billie, ung kvinnlig tjänsteman, och Spike, underskön Robo sapiens, och den förbjudna kärleken mellan människa och maskin börjar spira.
I nästa historia möter vi Billy, en ung sjöman som lämnas kvar på Påskön i slutet av 1700-talet och tas om hand av öbon Spikkers. Och till slut så en högfungerande robot vid namn Spike igen, denna gång bara ett huvud som bärs runt av en forskare som heter, just det – Billie.
Det tog ett tag innan jag fick grepp om var vår planet ska placeras in i allt detta. På planeten Orbus talas det om en vit planet också som ”inte kunde kontrollera sina gaser" och blev överhettad. Hur det är med ordningen på skeendena får ni reda upp själva när ni läser boken. Likaså lämnar Winterson oss att själva fundera på hur det är med de där chanserna. Finns det alltid möjlighet till ett nytt försök? Och måste vi misslyckas varje gång?
/Lisa
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar