Gensplajsning och prilliga trädgårdsmästare

När den vattenlösa syndafloden sveper över jorden och dödar allt i sin väg har Toby låst in sig, ensam, på ett rosa skönhetscenter. Ren sitter inlåst i det som kallas ”klibbzonen”, i karantän, efter att ha blivit skadad av en sina kunder på sitt bordelljobb. Amanda befinner sig långt ut i öknen där hon skapar gigantiska konstverk av benknotor. Alla tre har de en gång hört till gruppen ”Guds trädgårdsmästare” och levt enligt deras regler - strikt vegetarisk kost, aldrig skada något djur, inga datorer, inga telefoner… Överhuvudtaget inga nya saker, för som de säger ”det finns inget skräp – bara saker som inte hittat sitt sätt att återanvändas än”. Trädgårdsmästarna är smått prilliga, men deras sätt att leva är förstås en reaktion på en värld som har spårat ur. Jorden innan syndafloden var inte heller den någon behaglig plats att leva på.

Margaret Atwoods Syndaflodens år är berättelsen om händelserna som ledde fram till det slutgiltiga kaoset. Om gensplajsade arter som lammlejer (som är precis vad det låter som, en kombination av lamm och lejon), larver med söta bebisansikten, grisar med mänsklig hjärnvävnad och pastellfärgade merhårfår. Om en totalsegregerad samhällsordning där alla vet sin plats och kriminella gäng och korrupta storföretag härjar fritt. Och om en köttindustri som passerat alla gränser - köttet är antingen odlad muskelvävnad eller nermalt i ”Hemligburgare” där proteinet lika gärna kan komma från en människa som från en råtta.

Efterhand som världen runt ”Trädgårdsmästarna” hårdnade blev det allt svårare för dem att hålla ihop i sina takträdgårdar. Toby, Ren och Amanda tvingades hitta nya sätt att leva. Och på så vis har de nu överlevt, alla tre isolerade från andra människor och alla i tron att de är ensamma kvar. Så småningom visar det sig att det finns fler (en del mindre trevlig typer) som har klarat sig undan till den nya världen.

Med Syndaflodens år återvänder Atwood till den värld som hon skapade i boken Oryx och Crake. Att hon nu skrivit en parallellroman, sju år senare, har hon sagt beror på att hon upplevde att glappet mellan det som då framstod som osannolikt och den hårda verklighet som vi nu är på väg in i, har krympt väldigt snabbt. Själv vill inte Atwood kalla sina böcker science fiction, för hon menar att genren handlar om monster och rymdfärjor. Hon har sagt att science fiction-författare ”skickar ut bläckfiskar i rymden” (vilket förstås fått världens SF-fans att gå i taket). Istället använder hon termen ”speculative fiction”, som hon beskriver som sådant som faktiskt kan hända, som utgår från medel och metoder som redan finns tillgängliga och utspelar sig på planeten jorden. Hennes böcker stämmer i alla fall in på den definition av science fiction som Johan refererat till här på bloggen tidigare. Och för mig må det faktiskt vara som det vill med den saken, SF eller inte så är det här en helt fantastisk bok. Välskriven, uppslukande och skrämmande.
/Lisa