Laboon av Henrik Tord

Titeln betyder ungefär ”vågen som äter människor” på moken, som är språket som talas av havsnomaderna utanför Thailands västkust. Och vågen som äter människor syftar ju förstås på en tsunami, och här den som påverkade livet för så oerhört många människor i december 2004. Det är en stark, nästan lite magstark skräckthriller, den tredje och sista i Tords Svart paradis-trilogi, som alla utspelar sig delvis i Asien och berör mänskligt mörker, kulturella skillnader, men framför allt är oerhört intressanta berättelser om komplexa skeenden i människors liv oavsett religion och kultur. Om Kum och Lasaros tårar har jag skrivit gott om på bloggen tidigare, gå gärna in och läs om du blir nyfiken!

Här får vi i alla fall följa Sandra, som tillsammans med sin man Matti förlorade den nioårige sonen Viktor på Annandagsmorgon, under samma skräckliknande former som så många verkligen gjorde, då när det hände. Men vi får också följa lille André, också nio år, som varit fosterhemsplacerad men nu blivit hämtad av sin pappa ”söderhavskungen” för att tillbringa tid med honom på hans dykskola i Khao Lak. Och mitt under tsunamin är de ute till havs och dyker, och överlever trots oddsen. Men båten är full av svenskar, som alla blir chockade när de närmar sig land och ser förödelsen som drabbat regionen. Andrés pappa Marko tar befälet och beordrar ut dem till havs igen, för nya vågor kan komma, och han tar dem med långt norrut, in på burmesiskt vatten, och tar iland dem på en obebodd ö som en av de thailändska besättningsmännen känner till. Där börjar sedan en ofattbar katt-och-råtta-lek utspela sig, för vad ingen vet är Markos bakgrund som grovt kriminell och efterspanad av andra sådana, och att han nu insett vilka möjligheter tsunamin gett honom och därför när drömmen om att de facto gå upp i rök en gång för alla – inte bara hålla sig undan, utan faktiskt passa på att ”dö” av tsunamin och sen kunna starta om på nytt. Men det kräver ett högt pris – han behöver se till att eliminera alla de andra svenskarna för att kunna genomföra sin plan. André anar men blundar, de övriga fattar ingenting när en efter annan dör under mystiska omständigheter. Men – plötsligt måste det finnas någon annan som är ute efter dem… För att inte tala om alla de mörka andar som bebor ön…

En modern variant av Agatha Christies Tio små negerpojkar”? Vansinnigt spännande och obehaglig i alla fall! Och jag hoppas och önskar att Tord inte slutar skriva för att denna svit är till ända. Han är alldeles för bra för det!

/Tuija