Gånglåt av Elin Olofsson

Den här boken läste jag precis efter jag spenderat över två veckor i först Abisko och sedan i Jämtland. Och kanske är det som gör att den här jämtländska berättelsen talar så till mig. Att jag känner platsen redan. Fast om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte det, utan Gånglåt är bara en oerhört bra bok som spelar på alla mina strängar från början till slut.
Vi befinner oss som sagt i Jämtland, detta gröna bergsrike, och det är mitt i sommaren. På släktgården i Gärningsberg står tiden lite och dallrar, inget kan vara som förut men hur förändringens vind ändå behöver blåsa så blir det mest en liten pust. Gun-Britt försöker förtvivlat ha kvar gården, och säljer våfflor och hjortronsylt till turisterna som inte kommer, med livet som insats. Och så kommer Sonia hem från storstaden, Gun-Britts syster. Sonia som är en numera lite avdankad sångerska, som mest lever på gamla meriter och bortglömda noter. Hon kommer hem för att genomsyra gården med sin förträfflighet, och för att tillsammans med systerdottern skriva sina memoarer.
De här båda kvinnorna börjar nu en sedan länge invand dans, med både kärlek och hat. Det är en ack så hårfin gräns däremellan, och sällan har jag sett det så väl skildrat som här. Sommaren i Gärningsberg blir en sommar fylld med dramatiska skeenden och huvudpersonernas allra sköraste sidor får sjunga sig hesa på sidorna.
De här två kvinnorna, våffeloset och björnvrålen bär jag med mig in i hösten. Och Nancybeth, systrarnas kusin är en karaktär som jag nog aldrig glömmer. Olofssons språk är precis så där hårt men samtidigt mjukt som gör en historia fascinerade.  
Gånglåt är en fantastisk roman om en hemkomst och en by som min egen, och lite som en ostämd sång i sommarens sista suck.

/Malin