Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist

Jag erkänner på en gång, jag tokälskar allt som kommer ur John Ajvide Lindqvists penna. Det finns liksom inget han kan göra dåligt. Nu kommer det en ny novellsamling med den underbart läskiga titeln Våran hud, vårat blod, våra ben. Bara namnet i sig lovar djupa rysningar och stirrig blick.
Sju noveller får plats i den här nya boken, och som vanligt är det hög klass på Ajvides berättelser. I den inledande novellen Havssvalget så står ett ensamt barn längst fram i relingen på en Finlandsfärja som långsamt glider fram som ett glittrande palats. Allt ser lugnt ut. Om man bortser från det där ensamma barnet i fören och det som gömmer sig i det mörka vattnet. I den sista, lite längre novellen Tjärven serveras vi en klassiskt blodig zombiehistoria med en twist under en svensk midsommar där havet långsamt färgas rött.
Vampyrer, varulvar, gårdstomtar och andra mystiska väsen rör sig över sidorna och sprider sin ondska genom ett somrigt Sverige. I till synes trygga och välkända miljöer, där gömmer sig de mörkaste av vrår, och det som lever där är det som skrämmer mig halvt fördärvad. Ingen kan som Ajvide beskriva ett dödsögonblick, eller den sekunden innan någon förstår att den sista stunden är kommen. Författaren grottar ned sig i de djupaste avgrunder, och han gör det så fruktansvärt bra! Titelnovellen är ett briljant stycke text från början till slut och den är något av det otäckaste jag läst. Men i allt det här mörka så hittar John Ajvide Lindqvist som vanligt den förtjusande balansen mellan våld och kärlek, ensamhet och mod, det kända och det okända, det vrålande och det mjukt viskande.
För mig så har det genom åren alltid varit John Ajvide Lindqvists absoluta styrka, hur han skriver det otäckaste en skräckfantast som jag kan läsa, samtidigt som han skriver något av de vackraste meningar jag vet. Han plockar fram sina huvudpersoner i rampljuset på ett sätt som får mig som läsare att förfäras över dem, älska dem, hata dem och känna ömhet för dem.
Efterordet är även det oerhört läsvärt, där man får sig en liten rundtur i författarens huvud där han beskriver hur novellerna växt fram. Det är för mig alltid fascinerade att få en inblick i en favoritförfattares skrivprocess.
För den som känner att det här verkar alldeles för våldsamt, men ändå blir lockad av Ajvides språk så kan jag och min kollega Åsa, som även hon är Ajvidefrälst, rekommendera hans romansvit som börjar med Himmelstrand och fortsätter med Rörelsen. Där kommer så småningom en tredje avslutande del. Även i de böckerna finns otäcka passager, men det är något helt annat.
Men jag vill ändå skamlöst kärleksbomba den här samlingen av noveller, som är en uppfriskande nattsvart läskig gottepåse. Nu när sommaren är här kan vi behöva väga upp allt ljus med lite fiktivt mörker. För ibland får jag frågan, men varför i hela friden läser du och njuter av sådana otäcka böcker? Jo, fiktiva monster är en trygg form av rädsla, en rädsla jag kan kontrollera, nästan som en säkerhet. För i den verkliga världen, där är monstren så otroligt mycket värre och helt okontrollerbara.
Så hänge er åt den här boken ett tag. Och glöm för allt i världen inte att läsa den allra sista sidan i boken, där ett litet brev från Alice gömmer sig där hon beskriver sitt något speciella jullov..

/ Malin