”Så nära barfota” av Marie Hedegård.

En mycket intressant och välskriven debut, som jag är glad att jag lät mig övertalas att läsa! Den handlar om medelålders Ellen. Med x antal medelåldersbekymmer. Hon är lågstadielärare, men känner att klassrumssituationerna börjar glida henne ur händerna. Hon är gift med Per-Olof sedan 25 år tillbaka och har de vuxna, utflugna barnen Malin och Niklas ihop – men äktenskapet går minst sagt på tomgång, hon vill inte längre att han rör vid henne. Dessutom misstänker hon att han är otrogen. Livet går överstyr en dag, när hon känner att hon inte längre orkar. Orkar ta hand om eleverna, orkar ta hand om Per-Olof, orkar finnas till och ställa upp för de vuxna barnen, väninnor etc… hon orkar ingenting längre. Hon stänger in sig i huset, så utbränd hon är, och känner det som att livet är slut. Ingen bryr sig, ingen tycker om henne, ingen vill ha henne till någonting. Och hon duger ingenting till.

Och livet som sjukskriven tassar på. Tills en dag när hon får ett vykort från sin barndomsvän Lana, som skiljt sig, träffat en ny man och flyttat med honom till hans hemby i Ghana. Och lämnat sin tonåriga dotter Zanna i Sverige.. (”hur kunde hon!?”). Hon låter sig övertalas att åka ned till Lana för att hälsa på, kanske kan det vara stärkande för henne. Och hon ångrar sig i samma sekund hon går ur planet. Vad skulle hon därnere i den vidriga hettan att göra – hon och Lana har ju helt tappat kontakten med varandra sen hon skiljde sig.

Kontrasterna är stora och Ellen vill bara hem. Tillbaka hem till den tråkiga tryggheten. Bort från hettan. Bort från allt det primitiva. Bort från Lana och alla besvärliga frågor. Men succesivt vänjer hon sig vid både de fysiska umbärandena och lyckas närma sig Lana varsamt. Lanas liv är inte fullt så okomplicerat som det förefaller, även om hon går in i allt hon företar sig med en helt annan – avundsvärd - attityd än Ellen. Lana är ju allt Ellen önskat att hon var. Stark, självständig, inte så ängslig, och framför allt inte så präktig av sig. Men allt det där har ju också ett pris, som Ellen alltmer får erfara. Så succesivt, i det varma umgänget med Lanas nya släkt och i de stora kulturella skillnaderna, växer sig Ellen allt starkare, och vågar kanske till slut åka hem och konfrontera sin familj med en skilsmässa. Eller inte?

Visst kan mycket kännas förutsägbart och stereotypt, men samtidigt är Ellen och alla i hennes omgivning tämligen representativa för många livsval och synsätt. Det finns alltid många ingångar i alla problem, många sätt att se på sanningen. Och trots att jag under hela första halvan av boken stör mig på Ellen och hennes motsägelsefullhet (”rör inte vid mig, men ta med mig på en romantisk weekend”!?), så vet jag att vi alla är motsägelsefulla och komplexa, ingenting är så enkelt som man lätt kan föranledas att tro. Men både boken och Ellen växer, särskilt under Ghanavistelsen där romanen tar ordentlig fart, och jag bara älskar att läsa Ellens tankar som går stick i stäv med det hon säger, mellan raderna, i alla dialoger. Bra grepp! Dessutom intressant och tänkvärt på många andra vis.

/Tuija