Sommarläsning

Vad är egentligen Sommarläsning?  För många brukar sommarläsningen innebära att man vill koppla av med en lättsam bok. Kanske vill man sluka en deckare i hängmattan eller mysa med en feel-good roman på stranden. Det är inte så konstigt. Det finns ju lätta, fruktiga sommarviner och lätta luftiga sommarkläder. Så nog föredrar vi lätta sommarböcker.  På min lista finns följande!
Den som finner - Stephen King
Detta är den andra delen i trilogin om poliskommissarie Bill Hodges. King har förvånansvärt många strängar på sin lyra. Han skriver nämligen inte bara fantasy och skräck. Han kan numera titulera sig som deckarförfattare. Första delen (Mr. Mercedes) var tyvärr något av en besvikelse. King kändes inte alls hemma i deckargenren. Boken saknade de överaskande vändningar som annars är så vanliga i hans böcker. Jag har dock större förhoppningar på andra boken i serien. Den handlar om en kille som blir besatt av sin favoritförfattare. Boken har lånat mycket inspiration från Lida, som är en av Stephen Kings bästa böcker. Han har ju vid ett flertal tillfällen skrivit om besatthet och utforskat gränsen mellan beundran och galenskap. Det här kan säkert bli bra!

Människorna - Matt Haig
Den här boken finns än så länge bara utgiven på engelska. Den kommer i svensk översättning i höst. Det verkar vara en riktig pärla. Boken handlar om utomjordingar från den fredliga planeten Vonnadoria. Där finns varken krig, våld eller hat. De upptäcker att människorna är på väg att uppfinna en ny teknologi som kan förgöra hela universum. För att förhindra en katastrof av astronomiska mått så bestämmer de sig för att åka till jorden och stoppa eländet. Väl på plats så upptäcker utomjordningarna att vår blåa planet har ganska mycket härliga saker att erbjuda. Tex musik, posei och jordnötssmör. Vem blir inte på gott humör av den synopsisen?

Doktor Faustus - Thomas Mann

Denna tegelsten går helt emot det jag skrev om lättsamma böcker. Av någon outgrundlig anledning så har min sommarläsning nästan alltid bestått av minst en Thomas Mann. Att bestiga hans författarskap är knepigt och det tar lång tid, men böckerna är så förbaskat bra skrivna att det alltid känns värt det i  slutänden. Detta är dock den första boken som jag gick bet på. Det är den klassiska Fausthistorien applicerad på en ung tonsättare vid namn Adrian Leverkühn. Han säljer sin själ till djävulen för att alltid förbli ett konstnärligt geni. Thomas Mann drar många  paralleller till nazismens grymhet och andra världskriget. Språket består av svindlande meningar (ibland en halv sida långa). Det var så pass avancerat att jag drabbades av akut huvudvärk och gav upp efter hundra sidor. Min arma läslust förbjöd mig sedan att röra vid boken tills lånetiden gått ut. Nu är jag dock revanschsugen och vill peta in ännu ett storverk i min kunskapsbank.

/Henrik