Istvillingar av S.K Tremayne

Istvillingar tänker ni, vad är det för typ av bok att läsa mitt i sommaren? En alldeles utmärkt krypande otäck sommarbok säger jag då! Och om vi nu ska vara helt ärliga, så har väl ändå sommarvädret hittills inbjudit till mysiga lässtunder. Inomhus.
Vi möter här familjen Moorcroft; Angus, Sarah och Kirstie. En sargad familj på tre, som alldeles nyss var en familj på fyra. Kirstie hade en tvillingsyster förut, Lydia.
 Kirstie och Lydia, enäggstvillingar, sex år gamla och varandras fullständiga avbild. Så lika, att till och med Angus och Sarah har svårt att se skillnad på dem. Två flickor som har en egen värld med ett eget språk. Tills den dag Lydia faller från ett balkongräcke och dör. Kvar blir en ensam syster och en familj i spillror. Desperat försöker föräldrarna komma på någon slags strategi för hur de ska kunna kravla sig uppifrån det nattsvarta hål av sorg och förvirring där de fastnat. Lösningen blir ett ärvt hus på en liten isolerad ö i Hebriderna, där de hoppas kunna starta om igen. Ett nedgånget hus, som de kan lägga sin energi på att rusta upp och vara ett med naturen.
Men inget blir som de har tänkt sig. Naturen på den lilla ön är allt annat än medgörlig, stormarna avlöser varandra, strömmen är oberäknelig, och tidvattnet styr deras kontakt med fastlandet. Men framförallt så blir slitningarna den lilla familjen mellan allt större och rivigare. Angus och Sarahs äktenskap är mer av ett skyttevärnskrig. Och Kirstie, systern som blev kvar, hon beter sig alltmer oroande. Hon sluter sig inom sig själv, vantrivs i skolan och är allmänt olycklig. Men det värsta är att Kirstie inte slutar hävda att de har förväxlat henne med den döda systern.. Kirstie får utbrott efter utbrott där hon skriker att hon är Lydia och att det var Kirstie som föll den där ödesmättade dagen.
Snart börjar tvivlet så sina frön i Sarah, vilken av hennes döttrar är det egentligen som ligger bredvid henne i dubbelsängen? Vad hände den där dagen när Lydia, eller var det Kirstie, föll mot sin död? Huset på ön känns mindre och mindre, och det förflutna kryper närmre och närmre. Sanningen hinner ta många snärjiga omvägar innan boken är slut.
Istvillingar är en spännande roman som får en att fundera än hit och än dit över hur det hela hänger ihop, och fram till sista sidan så har man som läsare verkligen inte en aning. Det är spännande, hjärtskärande, kusligt och tragiskt! Och en fin naturskildring dessutom över en karg och hård miljö, en miljö som jag är vansinnigt förtjust i. Läs Istvillingar, namnet till trots, i sommar! Den är för bra för att låta vänta ända till hösten och dess stormar.

/ Malin