Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist

Den här senaste boken av en av mina favoritförfattare har jag sparat och sparat, just för att läsa den på semestern! Så en tyst och regnig dag i en liten stuga vid Stora Blåsjön uppe i Norra Jämtland var det äntligen dags. Och då hade jag hunnit bli lite tveksam till boken, då just en del trogna Ajvide fans inte varit så övertygade.
Men oj, vilken bok Himmelstrand är! Nu gjorde det sitt till att jag läste den i helt rätt miljö, och att det var kusligt tyst runt mig och ingen uppkoppling på vare sig telefoner eller annat. Helt off the grid helt enkelt! För det är precis så som människorna på campingen i boken vaknar upp en helt vanlig, solig dag på semestern. Alldeles själva, alldeles tyst och tomt. Inget dimmigt os av grillar och solkräm, inga skrikande barn som kör på varandra med svettiga lånecyklar, inga svalor som viner förbi, ingen trivsam lukt av nybakade frallor från kiosken. Istället möter en helt annan miljö de få campare som kliver ut ur sina husvagnar den här morgonen, kliande sina ögon för att få bort sömnen. Kvar finns fyra husvagnar och fyra bilar. Samt en oändlig gräsmatta som sträcker sig i alla väderstreck och en strålande stark sommarsol. Enligt GPS: en så befinner de sig fortfarande på campingen, men kvar finns bara de här få husvagnarna, tio människor, en hund och en katt. Allt annat är borta. Och på radion spelas en outtröttlig låtlista på repeat med gammal svensktoppsmusik. Författaren har själv beskrivit det som ett ”specifikt svenskt helvete”.
Nu måste gruppen med människor, som inte valt varandra, att lära sig samarbeta. Vad finns bortom horisonten? Hur tar vi oss härifrån? Varför skiner solen hela tiden, och var är alla moln? Snart så faller allt isär, och den lilla gruppen blir mer och mer avskärmade från varandra. Och så fort någon av dem närmar sig horisonten där långt ute på det grönböljande fältet, då tar deras djupaste inneboende rädslor en fysisk form. Ni vet, de där rädslorna som vi inte berättar för någon annan, som vi nästan skäms lite för.
John Ajvide Lindqvist skriver skräck, han har i tidigare böcker låtit läsarna träffa både vampyrer och levande döda i till synes trygga svenska miljöer. Boken Himmelstrand är något annat. Det är till viss del fortfarande en skräckroman. Men samtidigt inte. För i centrum står snarare människorna. Vad är vi beredda att göra för de vi älskar? Hur långt är vi redo att gå för att slippa undan det vi är som mest rädda för? Hur kämpar vi när vi måste kämpa som aldrig förr?
Jag tycker Himmelstrand är en lysande roman som försätter denna typiskt svenska sommarbild i ett helt annat samanhang så att bilden snarare blir helt skev och skavig. Boken är definitivt otäck då och då, och jag som läsare slår följe med en krypande känsla av obehag boken igenom. Men samtidigt är Himmelstrand smårolig, vacker, smutsig, ömsint och fascinerade. En perfekt sommarbok! Helst på sememstern. Gärna i en husvagn. Se upp bara om radion börjar spela ”Det börjar verka kärlek, banne mig”.. Då hade i alla fall jag börjat svettas och se mig om med bultande hjärta.

Himmlestrand är den första platsen, i höst kommer boken Rörelsen- den andra platsen som ska vara en slags prequel till denna boken. Att säga att jag ser fram emot den är att utrycka det milt.

/ Malin