"Ready Player One" av Ernest Cline

"Ready Player One" från 2011 har hyllats av kritiker för sin fantasieggande vision av framtiden. I vissa hänseenden är boken dock mindre fantasirik än vad den skulle kunna vara om den redigerats med större omsorgsfullhet. Det har förmodligen funnits en förhoppning om att boken ska ligga i tiden, och den kan därför ha blivit för skyndsamt utgiven. Åtskilliga gånger kommer man på sig själv med att reta sig på partier som känns oövervägda eller ofullständiga. Inkonsekvenser i handlingen, tillika att romanen inte klarar Bechdel-testet, är irriterande. Men bokens förtjänster gör att man förlåter den dess brister och att den inte uppnår sin potential.

Berättelsen utspelar sig i en nära framtid där hyperrealistiska virtuella verkligheter kan vara lika farliga som världen utanför. Tömd på naturresurser, drabbad av energikris, och i ett allmänt dystert tillstånd, har världen blivit en ogästvänlig, utmärglad plats, vilket gör det förståeligt att människor värderar det digitala universumet ”OASIS” högre än den verkliga världen. I OASIS, designat för att vara den perfekta verklighetsflykten i en tid vars behov av eskapism aldrig varit större, ska finnas ett hemligt virtuellt rum, ett s.k. Easter egg. Den som först hittar och låser upp det hemliga rummet ärver hela den förmögenhet som videospelsdesignern James Halliday, skaparen av OASIS, lämnat efter sig. Bokens huvudperson, Wade Watts, spenderar mesta delen av sin tid som sitt alter ego Parzival i den virtuella världen där han letar efter nycklar till det hemliga rummet. Wade, som inte har några vänner i den riktiga världen, allierar sig med fyra andra avatars för att förbättra sina chanser att överleva i OASIS-världens fantasilandskap.

Trots att boken behandlar gamerkulturen som på sina håll präglas av sexism – översexualiseringen och objektifieringen av kvinnliga spelkaraktärer och trakasseriet av kvinnliga gamers är bara några exempel – berör författaren aldrig det här problemet. Denna (förvisso stora) brist uppvägs till viss del av bokens förtjänstfulla berättarglädje, som tillsammans med dess sprudlande lättsamhet och smittande optimism gör den här romanen till ett välkommet bidrag till den annars så allvarstyngda dystopilitteraturen. Liksom i en Tarantino-film hyllas popcornfilmer och exploateringsfilmer och handlingen levereras i Tarantino-stil i lika högt tempo som den rappa dialogen. Och i stil med en Kevin Smith-film finns det ett överflöd av nördiga referenser från 80-talet (för att hitta rummet krävs att man visar prov på kunskap om 1980-talets populärkultur) som ofta ger bokens värld ett nostalgiskt skimmer. Exempelvis pratar Wade om ”Star Wars” med vördnad och försvarar fantasyfilmen ”Ladyhawke” likt en riddare skyddar och slåss för sin ladys heder.

/Johan