I Vargavinterns Land av Cecilia Ekbäck

”Varje gång det händer något på Svartåsen säger folk att det är djävulen, de påstår att däruppe på berget är det inte Gud som härskar.”
Förra veckan tipsade jag om en bok med snarlik titel, Vargavinter av Nevada Barr. Men så såg jag den här fina i hyllan på jobbet, och kunde absolut inte motstå den! I Vargavinterns Land är även den en spänningsroman, men med en helt annan typ av intrig.
I de mörkaste av lappländska skogar, vid foten av berget Svartåsen, i juni 1717 börjar berättelsen. Det är nästan midsommar, men vädret är ändock nyckfullt, med regn och kalla nätter. Över havet, från finska Österbotten kommer så ett nybyggarpar till skogen runt Svartåsen. Maija och Paavo, med sina två döttrar, den 14-åriga Frederika och 6-åriga Dorotea. De kommer till Svartåsen för att starta ett nytt liv, men livet de lämnat i sådan hast har en tendens att dröja sig kvar. Och det nya livet blir inte som de tänkt sig. Marken är hård och ovillig till att släppa ifrån sig mat, och kon sinar. Och ständigt vilar skuggan från berget över dem. Det finns ytterligare några hus runt Svartåsen med nybyggare. Nere vid sjön ligger det ett skolhus och kyrkan, där den nya prästen även han försöker lämna sitt gamla liv bakom sig. Varje vinter kommer samerna ner från fjället, med sin renhjord för att övervintra. Maija försöker närma sig sina nya grannar, men de är avvaktande mot henne. Så en dag, när de båda döttrarna går i skogen så snubblar de över en död man. Vargattack ropar de andra runt om Svartåsen, men Maija anar oråd. Ser inte det långa såret mer ut som det kom från en värja av något slag, snarare än ett djur? Vem eller vad är det som smyger runt i skogarna? Och vad tar det åt vargarna, som plötsligt kommer ner från berget och stryker tätt inpå stugorna?
Maijas nyfikenhet och känsla av att allt ska dras fram i ljuset gör henne illa omtyckt på bygden. Hon är en stark kvinna som låter sin röst höras, vilket inte ses med blida ögon. Paavo i sin tur beger sig till kusten för att arbeta och tjäna pengar till familjen, och kvar blir Maija och flickorna, lagom tills den hårda vintern kommer. Nätet dras hårdare och hårdare åt runt de tre kvar i stugan. Och med vintern blir Svartåsen allt mer hotfullt och ett allt mer skräckfullt ställe. Hemligheter som legat djupt begravda letar sig upp mot det vintriga ljuset.
Jag tycker så väldigt mycket om I Vargavinterns Land! Det är en oerhört spännande historia, med ond bråd död, men det är även en bok med många olika andra djup. Äktenskapet mellan Maija och Paavo är inte vad det en gång har varit, och de sliter på varandra. Frederika som börjar bli vuxen framför sin mors ögon, står inför en rad förändringar och hon får en bärande roll i den här historien. Det karga landskapet och de karga människorna är så ömsint skildrade, i all sin hårdhet. Livet under 1717 är inte lätt för någon, oavsett var du än kommer ifrån och vad du bär med dig. Ekbäck väver fint in gamla vidskepelser i boken, de sätt att se på döden och på livet, som vi kanske har glömt av idag. Det är kusligt, vackert, skirt och hårt. Det vackra språket rinner som en stilla flod genom sidorna, det är väldigt skickligt. I Vargavinterns Land är en berättelse som kryper in under huden min, och som stannar kvar där lång tid efter jag lämnat den sista sidan.

/Malin